Släkt- & soldatforskning

och mycket om Roslagen

Byforskning om Mora, en by i Länna socken

i Norrtälje kommun

(Längst ner på den här sidan finns länkar till förteckningar över Moraborna) 

MIN BYFORSKNING OM MORA i Bergshamra började egentligen med, att jag försökte utforska min hustrus fars släkt, som heter Johansson. En knalle från Boråstrakten kom nämligen körande med häst och vagn och ville sälja vackra tyger och mycket annat till bönderna i Mora by i mitten av 1860-talet – och den handelsmannen hette Josua Johansson.

                                   

  Josua Johansson (1837-1910), hans hustru Carolina Jansdotter (1846-1898) samt hennes far bonden och nämndemannen Johan Ersson i Mora (1811-1899).

        

HEMMA HOS BONDEN OCH NÄMNDEMANNEN Johan Ersson i Mora by träffade Josua en av döttrarna på gården, den unga, snygga och propra Carolina Jansdotter - och så gick det som det gick. Carolina var i 20-årsåldern och Josua 9 år äldre. Han reste hem till byn Warred i Länghems socken igen, men han kom igen året därpå och i juli 1868 gifte sig Carolina och Josua och fick så småningom sju barn.     

  

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

En lantlig idyll - Mora by i Bergshamra på kvällen en vacker midsommarafton.

 Jag har samlat en mängd fakta om 15 generationer i släkten och med dagens Johansson-ättlingar i Mora by har minst tio generationer varit eller är ännu i dag bofasta i byn. Det är kanske inte så komplicerat, att få relativt kompletta persongallerier från början av 1700-talet och framåt, men när det gäller kartläggningen av 1500- och 1600-talen så kan man säga att då sätts verkligen släktforskaren på prov.     

     När jag hade kommit en bit på väg med Johanssönerna så började jag också notera fakta om de övriga byborna. Det är med hjälp av kyrkböcker från Länna församling – och från grannsocknarna – som jag kunnat konstruera en hyggligt komplett översikt – eller krönika, som jag föredrar att kalla den – över människorna i Mora by. Fast det är från 1765 och fram till sekelskiftet år 1900 som jag har kunnat hitta de flesta fakta. 

* * *     

Men innan jag går in närmare på mina byforskningsfynd så ska jag berätta lite grann om Mora by – det tycker jag att byn är värd.     

     Namnet Mora kommer av ordet ”mor” (bestämd form äldre moran, nusvenska moren), som betyder "skogbevuxet myrland", ”sumpig granskog” liksom ”sank äng” eller "fuktig mark". I mitt fall är det alltså det senare som stämmer in bäst. I ortnamnslitteraturen har betydelsen av ordet mor ofta sammanfattande karakteriserats som "gräs- och örtrik skog av visst slag, lämplig till bete, slåtter och odling".

   Om man tittar på en karta så kan man lätt se, att Moraviken – en del av den större Bergshamraviken – och Österviken en gång har flutit ihop och att landet på andra sidan då var en riktig ö. Ön hette och heter fortfarande Helgö, trots att den numera är en halvö. Det uppgrundade landet mellan vikarna har en gång varit sank ängsmark, därav bynamnet (förmodar jag). Mitt Mora är rätt tidigt belagt - Mora (i morom 1443), by i Länna socken, Uppland.

     Sakkunskapen skriver att byplatsen Mora kom att bli bebyggd redan vid bronsålderns mitt, alltså från cirka 1000 år före vår tideräkning, så det är verkligen en riktigt gammal by. Man hittade förresten en bronsyxa nära Mörtsunda skola för länge sedan, den skola där barnen från närbelägna Mora tidigare också fick gå. Yxan finns för övrigt på museum i Uppsala.     

     Den kände hembygdsforskaren Åke Söderman i Bergshamra påpekade ett fenomen, nämligen att det inte har påträffats några gamla gravar i trakten. I byn Grovsta, någon kilometer närmare Norrtälje, finns det däremot desto fler gravhögar och gravkullar, och intill Penningbyån står en fin runsten dessutom, så kanske var det där Moraborna i en forntid lät begrava sina anförvanter? I området Utanbro/Underskog finns det också gamla gravar och avståndet dit är inte särskilt långt från min by.

     En något besynnerlig notering om Moraborna har jag hittat i en uppsats av den 25-årige studenten Frans Theodor Noréus vid Uppsala universitet, som gjorde en dokumenterad resa i Roslagen 1832. Jag citerar: 

     ”Vägen togs till Mora by, varifrån överfarten är till Wäringsö. Folket här tycktes nästan vara av Tartariskt ursprung; den bruna hyn, de bruna skarpa ögonen och det svarta knållriga håret gav dem ett obehagligt utseende.” (Jag ska skjuta in här att tartarer – eller tatarer, som det egentligen heter – är en benämning på olika turkiska folkstammar isödra delen av Ryssland.)

   ”Rågen stod här ännu i blomma (6 Julii). Här vid Mora by lärer fordom Länna kyrka varit ämnad sin plats, men blivit flyttad genom, som det tyckes, någon intrig, som lagt en saga i vidskepelsens mun ... Folket är vidskepligt. Talar illa; skjuter väl och nyttjar lod.” Slut citat.         

     Mora är av tradition en bondebygd, men sjöfart och fiske satte förstås också sin prägel på det lilla samhället. År 1653 fanns det 20 mantalsskrivna personer i byn, men drygt 100 år senare hade antalet vuxit till mellan 60 och 70 bybor.     

     Det finns en notering om att 18 personer från Mora betalade tull vid Blockhusudden i Stockholm år 1624. Säkert var det ett par av bönderna i byn, som gjorde flera resor vardera under året. De seglande bönderna hade under det året med sig: 25 famnar ved (gissningsvis cirka 70 kubikmeter), 7 får, 5 kor, 10 tjog ägg och 2,5 lispund smör, vilket motsvarar 21 kilo – varor som säkert gav välkomna pengar eller bytesvaror till säljarna.  

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Mora by ligger inte så långt från Arlanda - fågelvägen ca 55 km. 

Från 1765 fram till sekelskiftet år 1799/1800 levde 187 personer på Mora ägor, utöver ett begränsat antal pigor och drängar. Via husförhörslängder, födelse- och dödböcker kan man följa familjernas tillväxt. Det är bara så synd, att det inte finns husförhörslängder för åren före 1765. Men tack vare prästernas noteringar kan man få en ganska klar bild av hur hushållen såg ut under de senare årtiondena på 1700-talet.           

     I min utredning har jag valt att presentera materialet i form av uppräkningar av personerna i de olika hushållen under skilda skeden. Kyrkböckerna ger inte alltid så detaljrika beskrivningar av människorna, men läskunnighet och kunskap om katekesen noterades av prästen årligen, liksom om man var vaccinerad mot smittkopporna, men annars var det mest rena persondata som antecknades. In- och utflyttningar noterades också, och till övervägande delen har familjer, liksom blivande pigor och drängar, flyttat till grannbyar, till exempel till Vättershaga, Gärdsnäs, Landsboda och Grovsta.    

     Andra noteringar är exempelvis sådant som ”Måg i Mörtsunda”, som det står om en bondson. Sonen återkom senare och blev bonde efter sin far i Mora by. Noteringar som ”Ofärdig””Svagt förstånd””Blind” och ”Klen till sina sinnen” är också typiska, liksom om dödsorsaker, men det sorgliga kapitlet ska jag återkomma till.På några ställen har prästen skrivit ”bårta” och så har noteringar om personen i fråga helt upphört.     

     Om bonden Eric Andersson, som var inflyttad från Husby-Lyhundra och som blev måg hos bonden Anders Gustafsson, står det ”Är även fjärdingsman”.    

     Jag nämnde tidigare att Mora var en bondebygd. De människor som finns upptagna i husförhören på 1700-talet var till övervägande del bönder, liksom förstås böndernas hustrur och deras barn. Det finns 24 namngivna bönder under perioden från 1765 fram till sekelskiftet år 1800.     

     I vissa bondehushåll hade man så kallade inhyses eller inhyseshjon, vilket på den tiden var benämning på medellösa personer, som var inneboende hos någon annan. I många fall var det gamla människor ur den egna släkten det handlade om. En jaktbåtsman Andersson med hustru, liksom änkan Brita Larsdotter, bodde exempelvis hos bonden Olof Mattsson. Hos båtsman Jan Morbergs familj var båtsmansänkan Kerstin Persdotter inhyses. Under slutet av 1700-talet bodde också båtsman Eric Morberg i Stybbet i Mora med hustru och fyra barn, av vilka äldsta sonen står noterad som oäkta.     

     Hos bonden Johan Nilsson står noterat, att avskedade båtsmannen Jan Geting, som hade tjänstgjort i Västerlisa rote, bodde inhyst med sin hustru och en dotter en kortare period.

     Det enda yrke förutom bonde och båtsman, som jag kunnat hitta är matros. Det var matroserna Olof Österberg, född 1756, som dock flyttade till Möja, och Johan Engström, född 1759, om vilken det lakoniskt står ”seglar”.    

     De 30 familjerna, som är noterade i kyrkböckerna under perioden, hade i genomsnitt 4 barn per familj, alltså föddes 120 barn i byn under 35 års tid. Bara ett tvillingpar finns antecknat.

 * * *

Totalt har minst 468 personer varit bofasta i Mora under 1800-talet – förutom alla drängar och pigor, som vid den tiden passerade i en strid ström på de olika gårdarna, oftast stannade de bara i ett eller två år innan de vandrade vidare till andra husbönder. Tjänstefolket kom från Länna socken eller från socknarna runt om.   

     På 1800-talet var det många fler människor i byn och spridningen på olika yrkeskategorier blev därmed betydligt större. Bönderna dominerade fortfarande, men så fanns det yrken som båtskeppare, snickare, arbetskarl, hushållerska, sjöman, skräddare, fjärdingsman, smed, gesäll, lärling och till och med en kortare period en medicine kandidat.    

     För ett par av bönderna står också noterat att de var nämndemän, bland andra Josua Johanssons svärfar, bonden Johan Ersson. Under 1700-talet fanns det förresten också en häradsdomare i byn, nämligen bonden Anders Olsson, som var född 1702 och som dog 85 år gammal.    

     Att vara bonde och barnlös var ingen bra kombination. Därför var det inte ovanligt, att sådana familjer tog sig styvsöner och/eller styvdöttrar, som kunde ta över gården när det blev behov av det. Likaså förekom det emellanåt att familjer tog hand om döda föräldrars barn, då främst  när det var frågan om släktingar.    

     Man kan också konstatera, att folket i Mora till övervägande del levde kvar till sin död i den by där de hade fötts, men så var det nog på de flesta orter i Roslagen vid den tiden.   

     I dödböckerna angavs i de flesta fall dödsorsak, men tyvärr inte omständigheterna i övrigt. Det hade varit intressant att få veta hur det kom sig, att ett antal människor drunknade i Moraviken (simkunnigheten var nog klen kan man förmoda) eller varför en 6-årig pojke drunknade i en brunn. Fler tragedier gömmer sig bland alla personuppgifter och siffror.    

     Båtsman Jonas Carlström Morbergalla båtsmän i Mora hette alltså Morberg – blev ordentligt drabbad. Förutom att han miste sin första hustru Brita Ersdotter så dog sex av hans åtta barn en alltför tidig död. Men bonden Olof Olsson drabbades etter värre. Två av hans tre fruar dog i 40-årsåldern och av hans nio barn så dog åtta innan de ens hade fyllt ett år. Den överlevande sonen, Carl Olof Olsson tog dock över gården, och i kyrkboken står det om honom: ”Talar illa”.    

     Sjukdom var ofta lika med död längre tillbaka, man hade ju inga riktiga botemedel mot de eländen som uppenbarade sig. Sommaren 1784 och våren 1801 gick kopporna i socknen och flera barn fick sätta livet till. Åren 1808 och 1809 dog ett 30-tal människor i Länna socken på grund av fältfeber och dessutom dog cirka 60 personer i socknen år 1809 till följd av rödsot. År 1811 kom ytterligare en rödsotsepidemi som skördade ett 15-tal liv i socknen. Några av sjukdomarna, som nämns i dödböckerna, kan behöva sin förklaring:     

     Frossa var tydligen en vanlig sjukdom i Sverige under 1700-talet. Sjukdomen kallades också  Uppsala-feberneller ”hetsig feber” som särskilt uppträdde under året 1772 och vilket samband den sjukdomen hade med nödåren i riket vid den tiden vet man inte.    

     Fältfeber är en zoonos, d.v.s. en sjukdom som kan överföras mellan djur och människa. Sjukdomen drabbade en hel del människor i bygden.    

     Kallbrand kallas också gangrän och förekom ibland liksom kikhosta med dödlig följd, särskilt hos barn.    

     Kopporna eller koppfeber, som det ibland står, är alltså vattkoppor som ju är en smittsam sjukdom. Smittspridningen sker via s.k. droppinfektion, d.v.s. hosta och nysningar. Men ”kopporna” kan också betyda smittkopporna, som utbröt emellanåt. Vaccinering mot smittkoppor hade dock så småningom börjat genomföras regelbundet, varför de flesta slapp drabbas av sjukdomen.    

     Lungsot, alltså tuberkulos, orsakas av tuberkelbacillen, och sprids också genom droppinfektion via luften och kan drabba alla kroppens organ, men framförallt lungorna. Relativt många dödsfall i lungsot finns redovisade i sammanställningen.    

     Magrev var detsamma som kolik, och drabbade rätt många.    

     Rödsot, skrev prästen i dödboken och menade dysenteri, och det är en elakartad inflammation som beror på ett särskilt smittämne och den plågan spreds ofta till stora grupper i samhället..    

     Slag eller slaganfall var en vanligt förekommande dödsorsak i Länna socken. Nu för tiden säger vi stroke eller apoplexi, alltså hjärninfarkt och/eller hjärnblödning, liksom hjärtinfarkt.

     Vattusot slutligen är en form av ödembildning som kan vara orsakad av en otillräcklig hjärtfunktion, en dödsorsak man ofta möter i handlingarna.

 * * *

Det var skillnad på folk och folk under 1700- och 1800-talen, åtminstone i prästernas ögon enligt böckerna. Ett slående exempel på det finns i Länna församlings vigselbok från 1784:

     13 Juli  Från Stockholm: Hans Exellence Kongl. Majt:s och Svea Rikes högt betrodde man och Gouverneuren hos hans Kongl. Höghet Svea Rikes Kronprintz och Commendeuren af Kongl. Majt:s orden Högvälborne Herren, Herr Baron Fredric Sparre samtFrån Penningby: Friherrinnan Högvälborna Fröken Sigrid Charlotta Wrede, 24 år.

     På nästa rad i boken står det helt sonika:

     12 Sept. Från Lännaby: Drängen Jan Jansson, 28 år samt Från Punskog: Pigan Anna Mattsdotter, 24 år

* * *

Det finns ett flertal olika släktförhållanden mellan familjerna i Mora, vilket man upptäcker efterhand. Ännu tydligare framgår det förhållandet när man börjar konstruera antavlor – i en antavla börjar man alltså i modern tid och går bakåt, medan en stamtavla visar en stamfader längre tillbaka och hur hans avkomma utvecklats framåt i tiden. Att ingiften mellan familjerna i Mora skedde kan jag bevisa. Tyvärr saknas ett antal namn liksom en del årtal, men det får bli en framtida uppgift för mig att försöka komplettera antavlorna.            

     Den äldsta personen i mina antavlor för Johansson-släkten i Mora, är en herr Matts (efternamn okänt). Han var född cirka 1570 och far till komministern i Länna, Stephan Mathiae, som i sin tur var född omkring 1600. Ur ”Uppsala stifts herdaminnen” kan jag citera:

     ”…comminister i Länna, prästvigd 1628, hade 1647 länge tjänat och varit ute med krigsfolket”.

   Alltså var komministern, herr Stephan, av allt att döma deltagare i 30-åriga kriget, under viss tid alltså under kung Gustav II Adolfs ledning.    

     En annan åldring – i ordets rätta bemärkelse – är Erik Andersson, född 1595. Den gubben visar sig dessutom vara den person, som hade den allra längsta livslängden av alla utforskade. Han blev hela 105 åroch levde på Södergården i Bergshamra. Alltså föddes han på 1500-talet och dog på 1700-talet.    

     Den geografiska spridningen för de utforskade är starkt begränsad, om man nu undantar Josua Johansson, han från Sjuhäradsbygden, som ju verkligen bröt mönstret. Nästan utan undantag kom människorna från byar i Länna socken eller från de allra närmaste grannsocknarna.

Det här huset lät Josua Johansson bygga ca 1904 i Mora by när han hade slutat som bonde. Huset har senare tillhört hans son Herman Johansson, därefter sonsonen Elof Hermansson och numera sonsonens dotter Karin Hermansson Palmqvist. Huset genomgick en grundlig renovering 1995.

Klicka här för att se gamla dokument från tiden då Josua köpte loss sin tomt i Mora by

* * *

Avslutningsvis ska jag avliva en gammal och i hög grad osann skröna, som levt i bygden i över etthundra år.   

     Berättelsen  börjar med båtsman Carl Johan Wax, som bodde i Waxens stuga, i Landsboda – en annan by i Länna som jag utforskat rätt grundligt – och med hans hustru Karolina Lindquist. Från början hade Karolina varit piga i Mörtsunda och kom till båtsman Wax som hushållerska år 1881. Hon var 30 år då, och hade med sig en "oäkta" dotter.     

     Båtsman Wax hade först varit gift med Lovisaoch hade med henne dottern Anna Lovisa. Men båtsman Wax gifte sig med Karolina Lindquist 1882 sedan första hustrun hade dött. Nya hustrun var förresten bara två år äldre än dottern i huset och pappa båtsman var alltså 25 år äldre än sin andra hustru.
     År 1881 hade Karolina fött en son. Oäkta står det i kyrkboken. Han blev sjöman och omkom 1913 i ett haveri och försvann – men han dödförklarades först 1924. 
    

     Två år senare, alltså 1883, födde Karolina ännu en oäkta son, som dog bara åtta år gammal och 1886 fick hon äkta sonen, Ville, som han kallades. Varför de första barnen står som oäkta är konstigt, eftersom Wax bevisligen hade gift sig med Karolina. Kanske var det så att Wax inte var far till något av barnen?    

     Sedan båtsman Wax hade gått bort 1887, så flyttade hans fru Karolina till Mora i Bergshamra tillsammans med bonden i Landsboda, Johan Olofsson, påstods det.Det måste i så fall ha varit en präktig sensation på den tiden. Senare skulle paret ha bosatt sig i Sandhamn nära Lilla Vaxtuna. (Det påstods dessutom att Karolinas son Ville skulle ha varit mycket lik en av landsbodabondens egna söner, den son som tillsammans med en bror hade övertagit gården efter den flyktande bonden.)     

     Bondens hustru, Anna Greta Jansdotter, bodde kvar på gården till sin död 1888. Johan Olofsson kom själv från en annan av familjerna i Landsboda, men var ingift måg på gården, vilken han hade tagit över efter Anna Gretas far.     

     Karolina Wax’ son, Ville, flyttade så småningom till Stockholm, men ska enligt vad som berättats, ha återvänt omkring 1930 och försökte sätta eld på sin mors stuga vid Vaxtunasjön. Fast elden ville inte ta sig i den dagstidning han hade stoppat in under brädpanelen och som han hade tuttat på. Gumman hade känt röklukten och hade därför kunnat släcka elden. Det var ju rena rama skandalen! Enligt uppgift blev denne Ville dömd för försök till mordbrand. Karolina Wax levde till 1934.    

     Nåväl, när jag hade börjat min utforskning av Mora by, så kom jag så småningom till just namnet Johan Olofsson, ”Ägare till Landsboda”, stod det dessutom i kyrkboken. Jag reagerade förstås och började titta närmare på uppgifterna i husförhörslängderna och jämförde dem med skrönan jag hade fått höra, och det jag kom fram till var följande:     

     Bonden Johan Olofsson bodde kvar i Landsboda till 1894, medan Karolina Vax fanns kvar där ännu så sent som år 1900, enligt folkräkningen det året. År 1894 tog bonden ut lysning och i december samma år var det vigsel för Johan och för en Karolina, men inte Karolina Vax! Kvinnan hette nämligen Karolina Olsdotter, som var född i Skederid och änka efter den 26 år äldre Anders Ersson i Tranbacken i Grovsta. Anders Ersson hade dött 1890 och parets enda dotter hade gått bort 1893, varefter Karolina hade flyttat till Landsboda.

     Kanske var det gammal ungdomskärlek som blossade upp? När paret så hade gift om sig i mogen ålder – han var 63 och hon 55 år – hade de först flyttat till Mora by och något år senare till Lilla Vaxtuna, där båda långt senare avled. Ja, så kan det vara med gamla skrönor … Man får allt ta dem med en nypa salt.

Båtsmännen Wax bodde i det här torpet i byn Landsboda i Länna socken.

* * *

Min hustru är född och uppväxt i Landsboda, några kilometer söder om Mora, medan hennes far är född i Mora, sonson till tidigare nämnde Josua Johansson. En lustig detalj är, att Josua Johansson, alltså min hustrus farfars far, faktiskt bodde granne med hennes morfars far, Johan Olofsson, i byn Mora under några år i slutet av 1800-talet. De båda släkterna förenades långt senare, nämligen på 1940-talet. Men prästen, herr Stephan i Länna, som jag nämnde tidigare, ingår i såväl antavlan för Mora-släkten Johansson, som för Johan Olofssons släkt i Landsboda och det finns fler gemensamma band bakåt i tiden.

     Fågelvägen är det nog inte mer än sju åtta kilometer mellan byarna och det är väl en förklaring till att släkterna förenats vid flera tillfällen.

Roland Palmquist text

Länk till Morabor på 1700-talet.  

Länk till Morabor på 1800-talet. 

Länk till De fyra ogifta bröderna i Morastugan.  

Länk till Antavla nr 1 för Johansson-släkten.       

Länk till Antavla nr 2 för Johansson-släkten. 

Länk till Antavla nr 3 för Johansson-släkten.

Detta ingår i hemsidan http://www.paroll.dinstudio.se