Släkt- & soldatforskning

och mycket om Roslagen

 

Konstnärer som har korsat min väg

Kåseri av Roland Palmquist © 2013

NÄR JAG FÖR FÖRSTA GÅNGEN körde in i Norrtälje stad på väg från Värmland i februari 1970, för att börja ett nytt jobb – som reklamchef hos AB Sporrong (metallföretaget) – så minns jag tydligt, att jag tittade på prisskyltarna vid bensinmackarna. Där stod det nämligen att bensinpriset för första gången hade gått upp till en krona jämnt. Men det var då det.

"Endast" en krona per liter kostade bensinen i februari 1970.

Jag kom alltså till ett företag som var mycket gammalt (grundat 1666) och välrenommerat. Man hade år 1970 lika många anställda i anläggningen i Rosalgen som året har dagar. Idag finns det ingenting kvar av företaget i Norrtälje – inte en smula. Det är minst sagt sorgligt, men dessvärre sant.

 Fabrik och personal i fabriken på Igeldammsgatan i Stockholm innan man flyttade till Norrtälje i Roslagen på 1960-talet. Fast bilden är nog åtskilligt äldre.

 

Så här såg Sporrongs kontorsbyggnad ut i Norrtälje – den stora fabriksbyggnaden anas till vänster där bland andra Överskottsbolaget idag har butik. Kontorsbyggnaden har en tid tjänat som gymnasieskola.

     Många kvinnor fick arbete i fabriken, vilket naturligtvis höjde välståndet i den lilla staden. Men så småningom försvann tillverkningen till det då förhållandevis lågavlönade Finland. Senare flyttades en stor del till de baltiska staterna och så förstås till Fjärran Östern. Norrtäljekvinnorna, liksom många duktiga yrkesmän, fick tyvärr stå där med lång näsa. Men för min del var det utan tvekan ett intressant och roligt jobb då … så länge det varade.

Lite kuriosa: Den här eftertraktade medaljen – design Eric Hagström, Stockholm – fick alla deltagare när de gick i mål i det terränglopp vi arrangerade under ett antal år. Medarrangör var Norrtälje Idrottsförening. Som mest hade vi hela 800 deltagare.

 

* * *

 

Amerikansk affärsidé

Jag var alltså reklamchef till att börja med, men under de tidiga åren på 1970-talet tog man fasta på en amerikansk idé, nämligen att låta prägla medaljer över såväl stora som mindre händelser och det blev trevliga produkter, som hugade samlare kunde köpa och förhoppningsvis tjäna en slant på. Just den delen av företagets verksamhet kom jag att bli ansvarig för - alltså det som kallades förlagsdivisionen.

      Medaljerna tillverkades i brons – som ju är en rätt billig metall – men också i silver och guld och ibland också i platina. Där kunde alltså investerare med lite tur tjäna på affären, ifall nu metallpriserna steg i höjden. Och det gjorde de med besked under 1970-talet. Som exempel kan jag nämna, att guldpriset steg med hela 80 % från januari 1972 till mars 1973 – det handlade alltså nästan om en fördubbling av priset på ett drygt år.

 

De ädlaste medaljerna präglades i 18 karats guld.

När kung Gustav VI Adolf fyllde 90 år den 11 november 1972 höll vi oss förstås framme och lät prägla en minnesmedalj över den omtyckte monarken. Köpte man medaljen i 18 karats guld då, så kostade den 1 215 kronor; den vägde nästan 100 gram och guldvärdet i den i dag (år 2013) är uppe i åtminstone 20 000 kronor + ev. moms. Det är väl inte så illa?

Många arbetsmoment

Men det kostade förstås pengar att anlita en skulptör, som skulle skapa porträttet, det skulle dessutom tillverkas komplicerade verktyg för framställningen och medaljen skulle sedan präglas, svarvas, ytbehandlas, patineras, numreras, avsynas och packas.

                  

      Metallvärde och tillverkningskostnad för en bronsmedalj kunde då ligga på gissningsvis 4 till 5 kronor, medan försäljningspriset var ca 70 kronor inklusive moms. En motsvarande silvermedalj kostade omkring 30 kronor att framställa, medan kunderna fick betala 140 kronor. Det var alltså utan tvekan en rätt lönsam hantering. Varje såld guldmedalj inbringade dessutom ett rejält bidrag till omkostnaderna.

Direktmarknadsföring

Efter ett par år hos företaget fick jag alltså ansvaret för den avdelning som skapade och marknadsförde de konstnärliga medaljerna. Det gällde förstås främst att finna vettiga grunder till att utge enstaka medaljer eller hela medaljserier. Någon gång blev det nog pseudohändelser som kom att celebreras … tyvärr.

      Främst tack vare de stigande metallpriserna blev det med tiden allt mer populärt i hela Sverige – ja, i hela Norden – att börja samla de små tingestarna i metall. Därför hade vi braskande annonser i de större dagstidningarna och kunde alltså införliva fler och fler nya kunder och så småningom hade vi en kundlista på 15 000 till 20 000 personer. Vi startade också en kundtidning som fick heta Samlarforum och som jag blev redaktör för. Vi hade mycket god nytta av tidningen i vår marknadsföring.

Kundtidningen blev ett bra instrument i marknadsföringen.

 

     Direktreklam med så kallade förhandserbjudanden fungerade dessutom oförskämt bra. Någon gång hann vi aldrig ens annonsera, innan den begränsade upplagan var slutsåld. Just det där med ett begränsat antal var en bra gimmick. Varje medalj var ju numrerad – ett löpande nummer stämplades in på medaljens rand – vilket  angav tillverkningsnumret och upplagans storlek. På samma sätt numrerar ju exempelvis bildkonstnären sina litografier.

     Att få ett så lågt nummer som möjligt var viktigt för många samlare. En hel del kunder abonnerade på ett visst nummer, och oavsett vad medaljen föreställde, så fick de samlarna garanterat sina medaljer eller medaljserier. Jag kunde alltså så småningom i förväg se vilka utgåvor som var mindre riskfyllda att sätta igång.

     Vi var till nytta för polismyndigheten emellanåt, tack vare att medaljerna hade en specifik numrering. Ibland kunde stulna medaljer efterlysas och komma till rätta, och vissa gånger fick vi förfrågan om vem som hade köpt en särskild medalj, oftast i de fall där polisen hade hittat stöldgods.

Välkända rådgivare

År 1974 kom dessutom en viktig och strategisk åtgärd, vi anlitades nämligen förste antikvarien vid Statens Historiska Museum, Lars O. Lagerqvist, som konsult. Han var ett känt ansikte utåt och välkänd författare av numismatisk litteratur och dessutom var han då också ordförande i den internationella medaljfederationen. Lagerqvist är också en otroligt kunnig historiker och därför var han verkligen ett namn att skylta med. Historisk rådgivare fick han som titel.

                      

          Lars O. Lagerqvist                                                  Sigvard Bernadotte

     Senare anlitades på liknande villkor greve Sigvard Bernadotte, som blev konstnärlig rådgivare. Vi hade verkligen god nytta av de båda experterna, även om greven var relativt sparsam med sina omdömen. Fast det ska påpekas, att det inte var helt okomplicerat, att komma till en skulptör med kritiska omdömen, för det gällde ju trots allt en fritt skapande konstnärs verk.

 

* * *

En av Carl Milles' elever

Men det här skulle ju främst handla om konstnärer som jag mött och det var utan tvekan den del i mina arbetsuppgifter, som var den i särklass mest intressanta och därmed mest givande.

    Medaljen med kung Gustav VI Adolf som jag nämnde tidigare (vilken slutsåldes ganska omgående), hade utformats av skulptören Axel Wallenberg, en mångkunnig och välrenommerad skulptör, som hade en utsökt och välplacerad ateljé i Stocksund norr om Stockholm.

                                

      Axel Wallenberg                                   Kungens 90-årsmedalj

Det var ingen mindre än självaste Carl Milles, som hade varit läromästare och förebild för Wallenberg, som själv var av den riktigt gamla stammen och född redan 1898. Han gick bort 1996 – och blev alltså hela 98 år gammal. Wallenberg var en stor personlighet med ett mycket varmt hjärta och dessutom ytterst skicklig som skulptör.

Axel Wallenberg fick 1974 i uppdrag av oss, att skapa en medalj över den svenska pingströrelsens grundare, Lewi Pethrus, som firade sin 90-årsdag i mars det året. Den uppgiften klarade den erfarne skulptören utan problem, men för oss blev det däremot något av ett dilemma.

     För det första: Just den enda gången Lewi Pethrus skulle sitta modell för konstnären i ateljén, hade vår fotograf något fel på kameran och det blev därför en usel bild från filmrullen. Men med hjälp av en riktig expert på området gick dock fotot att rädda, så att vi till slut kunde använda den vitala bilden i vår säljannons.

     För det andra (och vilket var betydligt värre): Vi hade förstås räknat med stor försäljning av medaljen till de många tusen pingstvänner som fanns i vårt rike. Ett av våra säljargument var, att Lewi Pethrus Stiftelse för filantropisk verksamhet (som alltså behjärtansvärt hjälpte alkoholister och narkomaner som hade kommit på sned) skulle få en summa pengar för varje försåld medalj. Det tyckte vi borde locka till köp. Men försäljningen blev vad vi tyckte oförklarligt usel.

    Vi frågade förstås ett antal av pingstkyrkans medlemmar, hur det kunde komma sig, att man inte ville köpa medaljen. Vi fick till svar av en hel rad personer, att man nog hade tänkt göra det, men att man sedan hade tyckt, att det vore bättre att låta motsvarande belopp oavkortat gå direkt i kollekten. Det var ju verkligen vackert tänkt – men just den tanken hade förstås inte ingått i vår noggranna förhandskalkyl.

  Filadelfiakyrkan, Stockholm

     Nåväl, på Lewi Pethrus’ 90-årsdag utsågs jag sedan att sitta på scenen i den stora Filadelfiakyrkan på Rörstrandsgatan i Stockholm tillsammans med ärkebiskopen Olof Sundby, Röda Korsets ordförande Jarl Hjalmarsson och flera andra dignitärer vid uppvaktningen av jubilaren. Jag minns tydligt, att jag kände mig som en främmande fågel i skaran (minst sagt).

     Men ur min hand fick pastor Pethrus som födelsedagsgåva medalj nummer ett i äkta guld, vilket han synbarligen uppskattade. Lika nöjd var man säkert inte i vår egen företagsledning. Ja, det var minst sagt ett udda uppdrag …

Guldmedaljen som pastor Lewi Pethrus mottog på sin högtidsdag.

 

* * *

 

”Sveriges regenter under 1000 år”

En idé som jag hade lagt i företagets förslagslåda redan 1971 – alltså redan innan medaljrushen riktigt började – ett förslag som faktiskt gav mig en fin och nymodig färg-tv som belöning – var att prägla och sälja en hel serie medaljer över de svenska kungarna.

    Idén finslipades och serien kom att omfatta 60 medaljer och fick namnet ”Sverige och dess regenter under 1000 år”. Det var ju inte bara kungar som hade styrt landet under de tio sekler som Sverige kunnat betraktas som ett rike.

    Vi hade förstås utomordentligt god hjälp av historieexperten Lars O. Lagerqvist, som dessutom skrev en innehållsrik bok med samma titel och som ingick i köpet när man tecknade sig för en medaljserie. Boken utgavs av Bonniers/Sporrong (1976) och såldes alltså över disk runt om i Sverige.

      Själva medaljerna portionerades ut två stycken varje månad till köparna och det tog alltså två och ett halvt år att få sin samling komplett, vilken man kunde förvara i ett elegant schatull i ädelträ. Med den takten hann fabriken gott och väl producera alla medaljerna och månadskostnaden för samlaren begränsades till en behaglig nivå.

     Projektet blev utan jämförelse den största succén i företagets historia, åtminstone vad medaljer anbelangar. Serien genererade dessutom en rejäl vinst för AB Sporrong.

            Två

       Schatullet samt två av kungaätterna.

    

 

En episod i sammanhanget och som jag särskilt minns var, när innehavaren av en kemtvätt i en stad 30 mil bort, kom och ville köpa en serie i guld till priset 120 000 kronor. Villkoret från köparen var, att han skulle få betala kontant – då – direkt. Vi accepterade förstås och då lämnade han över en portfölj fylld med väl använda men äkta sedlar – jag tror att högsta valör var hundralappar. Vi undvek sannolikt att fråga varifrån pengarna kom. Han fick ett kvitto, men ingen leverans – medaljerna var ju inte präglade ännu. Köparen var nöjd och reste de många milen hem igen, fast vi hade i alla fall nöjet att bjuda honom på kaffe och kanelbulle.

Eftersökning av skulptörer

För att skapa så många olika medaljporträtt – alltså 60 stycken – krävdes det förstås också ett antal goda konstnärer. Det fanns ju sedan tidigare några etablerade skulptörer vi hade kontakt med, men jag fick ständigt vara på jakt efter fler förmågor. Tack vare framgångarna med våra medaljprojekt, som ju blev tämligen omskrivna i pressen och även kommenterade på tv-skärmen ibland, så hörde förstås också en del skulptörer av sig självmant till mig. Men jag fick också resa runt och erbjuda lämpliga konstnärer dessa uppdrag och totalt blev det följande nio skulptörer vi valde ut.

Berndt Helleberg, Åkersbergabo, född 1920 och avliden 2008, fick utforma ”vikingakungarna” – alltså från Ynglinga- och Stenkilsätten. Som fantasirik konstnär fullföljde han sitt uppdrag på ett strålande sätt. Några direkta porträtt gick ju inte att skapa, menade han, utan det blev mer symboliska bilder av dessa sagokungar.

           

Berndt Helleberg och medaljen över kung Ragnvald Knaphövde. Åtsidan med det nedåtvända korset och avgudabilden skall antyda kungens påstådda ljumhet mot kristendomen, medan frånsidan syftar på att Ynglingaätten dog ut år 1060.  

 I serien "Stora Svenska Författare" svarade Helleberg för fem medaljporträtt och förutom Bo Bergman och Vilhelm Ekelund (ovan) ingick också porträtt av Hjalmar Söderberg, Sigfrid Siwertz och Hjalmar Bergman.    

Helleberg hade äran att ta emot delat förstapris (tillsammans med Siri Derkert) i Stockholms stads pristävling om ny tunnelbanekonst 1961, vilket resulterade i hans gestaltning av stationen Hornstull i Stockholm 1964. Hans verk finns också på Myntkabinettet i Stockholm, Institut Tessin i Paris och British Museum i London.

     Personligen gillade jag Helleberg helt och fullt. Det var en gästfri och lättpratad person med stor livserfarenhet, och som målande kunde berätta om Afrika, där han hade gjort flera besök. I sin stora ateljé hade han ett antal masker och andra träföremål från olika områden i Afrika.

 

* * *

Erik Höglund, född i Karlskrona 1932 - död 1998, är kanske mest känd för sina monumentala uppdrag och för sin berömda glaskonst – han var knuten   till Boda glasbruk 1953-73 som formgivare. För vår räkning utformade han regenter ur Sverkerska ätten och ur Eriksätten – vilket han tyckte var ett fascinerande arbete.

       

Erik Höglund och hans porträtt av kung Karl Sverkersson. Frånsidan visar munken Stefan, som 1164 vigdes till Sveriges första ärkebiskop.    

Som skulptör utförde Erik Höglund ett stort antal offentliga utsmyckningar i olika material, inklusive tegel och betong. Han samarbetade då ofta med olika arkitekter. Bland alla hans skulpturer kan nämnas Fiskargumman 1981-82, i brons, som står på Fisktorget i Karlskrona och Djurskulpturer 1964-67, i granit, som finns i Hallsberg.

     Erik Höglund och hans hustru besökte jag vid ett antal tillfällen i deras lägenhet i centrala Stockholm, men oftast bodde han nog i sitt vitmenade hus på Öland. Han led av diabetes, vilket var till hinders ibland, men visade ändå upp ett glatt och trivsamt humör och han var intressant att få lyssna till.

 

* * *

Sven Lundqvist, skulptör från Lidingö, född 1918 i Storvik i Ovansjö socken, Gästrikland, (vilket f.ö. är min egen hemsocken). Han avled 2010. Lundqvist utformade också han regenter ur de två just nämnda ätterna och där ingick bland andra Birger Jarl, vilken han utförde skallig, och varför inte – regenten kanske var hårlös?

  

Sven Lundqvist och hans återgivning av Birger Jarl. Åtsidans bild bygger på en undersökning av Birger Jarls skalle; ett läkt sår efter ett svärdshugg har återgivits av konstnären. Frånsidan visar en fredlig verksamhet  –  ett brobygge i Mälaren.   

Sven Lundqvist blev mest känd för sina större skulpturer. Ett par av dem är Järnbärare 1967, på Järntorget i Göteborg och Fiskargosse 1991, som står i Stadsparken i Borås. Svens bror, konstnären Erik Lundquist (som ändrade stavningen av efternamnet) är kanske mer namnkunnig, eftersom han var oefterhärmlig tecknare i Dagens Nyheter under många år.

     Sven Lundqvist var en ytterst vänlig själ, som hade en fin ateljé i Lidingö. Han var emellanåt lite tystlåten, men ställde man bara de rätta frågorna om hans kostnärskap så flödade skildringar om en rad intressanta händelser, som var förenade med hans skapande. Han gillade att studera litteraturen om de kungar han skulle avbilda och hans slutliga resultat var av hög klass.

 

* * *

Elsie Dahlberg från Åkersberga föddes 1916 och avled 2005. Hon arbetade med regenterna i Folkungaätten och hon tyckte verkligen om att få illustrera den epokens dramatiska händelser. Varje medalj har ju en baksida (frånsida på fackspråk) vars motiv i den här medaljserien skulle anknyta till den regent som avbildades på åtsidan.

  

Elsie Dahlberg avbildade Birger Magnusson på åtsidan av en av sina kunga-medaljer. På frånsidan återfinns hans bröder Erik och Valdemar, vilka tillfångatog kung Birger. Det handlar alltså om den dramatiska "Håtunaleken" 1306.

 

 För medaljserien "Stora Svenska Författare" utformade Dahlberg medaljerna över Hedvig Charlotta Nordenflycht och Carl Michael Bellman (ovan) liksom också Den heliga Birgitta, Georg Stiernhielm och Lars Johansson (Lucidor).

 

Ett par av Elsie Dahlbergs monumentala verk är exempelvis Avskedet på polarisen utförd 1980, i brons, och den står vid Finn Malmgrens plan i Hammarbyhöjden i Stockholm, och statyn Ljugarbänken, i brons, som finns att skåda i Vetlanda.

     Hon var en något återhållsam person, innan vi lärde känna varandra närmare, men senare framkom att hon var en kunnig och påläst konstnär. Hon gillade verkligen de uppdrag hon hade fått av oss och höll hela tiden kontakt med mig för att höra vad jag tyckte om hennes idéer inför det planerade skapandet. Den epok hon fick sig tilldelad, vad gäller de stora författarna, var hon helt förtjust i och detaljerna blev många på medaljerna.

 

* * *

 Kari Rolfsen från Oslo, född 1938, var den enda icke svenska konstnären i sammanhanget. Därför passade det bra, att hon fick ta sig an några av unionstidens regenter, där förstås ”Kung Byxlös” finns med – alltså drottning Margareta I. Det krävdes fantasi och inlevelse att skapa porträtt av människor, av vilka det bara fanns dåliga avbildningar, menade hon. Ett par av de konstnärligaste porträtten i hela serien skapade hon, enligt min åsikt.

     

Kari Rolfsen och hennes medalj över Kristian I, vars åtsida visar kungen efter ett samtida porträtt, frånsidan är en detalj från slaget vid Brunkeberg, där kung Kristian (i mitten av motivet) sårades.

Rolfsen är utbildad tecknare, grafiker, målare och bildhuggare. Bland hennes offentliga arbeten kan nämnas statyn av Kristin Lavransdatter, som kan ses i Sel i Norge och av välkända Elise Ottesen-Jensen som står att finna i Sandnes, Norge. Hon är mor till den norske filmregissören Ulrik Imtiaz Rolfsen.

     Som person var hon fängslande och jag tyckte det närmast var en ren löneförmån att få träffa henne i Oslo eller i Stockholm. Hon hade mycket att berätta och diskutera och hon hade ständigt nya idéer om vad hon skulle skapa när hon var färdig med pågående uppdrag. En favoritkonstnär!

     Se mer om Kari Rolfsen och fler bilder av hennes medaljer under rubriken "Norge och Danmark" nedan.

 

* * *

Ernst Nordin från Stockholm, är född i Selånger 1934. Också han ägnade sig åt regenter verksamma under unionstiden. De porträtt han framställde hör också till de allra bästa i serien.

  

Ernst Nordin och hans porträtt av Kristian II. Frånsidans avhuggna huvud på kullerstenarna syftar på Stockholms blodbad i november 1520. Minst 82 personer avrättades då på Stortorget, bland dem biskoparna i Strängnäs och Skara.

För medaljserien "Stora Svenska Författare" utformade  Nordin den här medaljen över Eyvind Johnson. Dessutom svarade han för porträtten av Karin Boye, Harry Martinsson , Gunnar Ekelöf och Erik Lindegren.

Nordin har gjort sig känd för ett antal offentliga skulpturer och är dessutom verksam och ansedd formgivare av medaljer och mynt. Mest spridda är ett par andra av hans porträtt, nämligen kung Carl XVI Gustafs bild på det svenska tiokronorsmyntet liksom på enkronan från 2001.

     Jag upplevde kanske Ernst Nordin som en ganska tystlåten norrlänning, men han var nog oftast hårt koncentrerad på sina pågående arbeten. Han har sinne för att tillskapa sina motiv på ett ofta något avvikande sätt mot det rent konventionella, vilket alltid har resulterat i ovedersägliga framgångar.

 

* * *

Axel Wallenberg från Stocksund – född i Nässjö – är redan omnämnd. Han fick äran att avbilda Vasaättens regenter, vilket han utförde på ett utsökt sätt.

        

Wallenberg framställde bland andra konung Sigismund. Medaljens frånsida visar Uppsala mötes beslut 1593, genom vilket den protestantiskt-lutherska läran slutgiltigt antogs som Sveriges enda tillåtna statsreligion. Ett tidigt porträtt av läromästaren Milles är exempel på, att Wallenbergs hade ett skickligt handlag.

Vad som bör tilläggas om nestorn Axel Wallenberg är, att han tog över som intendent vid Millesgården på Lidingö sedan Carl Milles hade gått bort 1955. Den ärofulla sysslan hade han fram till sin pensionering 1983, alltså parallellt med den egna skapande verksamheten. Han kreerade åtminstone ett 25-tal monumentala skulpturer, vilka finns placerade runt om i Sverige.

 

* * *

Léo Holmgren, född 1904 i Paris, död 1989 – skulptör och tillika myntgravör från Stockholm, som avbildade den Pfalziska ättens regenter, liksom också kungarna som tillhörde Holstein-Gottorpska ätten. Han var en mycket noggrann skulptör, som lade sig i vinn om, att ge sina medaljer en porträttlik och tidstypisk karaktär.

    

Leo Holmgrens medaljporträtt av sig själv passar utmärkt väl in i sammanhanget. Hans bild av Gustav III i serien är mycket välgjord. Frånsidan visar guden Apollo (Svenska Akademien), omgiven av kvinnliga personifikationer för de övriga akademier, som kung Gustav III grundade eller gynnade.

 

För medaljserien "Stora Svenska Författare" utformade Holmgren ovanstående porträtt av Selma Lagerlöf och Verner von Heidenstam och dessutom avbildade han August Strindberg, Gustaf Fröding samt Erik Axel Karlfeldt.

Holmgren var en ytterst vänlig och trevlig person, som jag fick god kontakt med. Sin ateljé hade han i sin våning på Karlavägen i Stockholm, där han levde som ungkarl. Hans mycket eftertraktade bröllopsmedalj, som vi utgav 1976, blev tveklöst en av hans mest lyckade och mest spridda skapelser.

                              

           

 

Leo Holmgrens tronskiftesmedalj t.v. är väl värd att visas. Den utgavs av Svenska Numismatiska Föreningen i samarbete med Sporrong. Till höger hans efterfrågade bröllopsmedalj som vi utgav 1976.

 

* * *

Christer Sjögren, född 1926 – död 2008, var skulptör och känd glaskonstnär,  knuten till Lindshammars glasbruk från 1962 till 2003. Han fick i uppdrag att utföra de sju kungarna i Bernadotteska ätten. Det krävdes seriösa studier av porträtten för hans del för att ge klar identitet åt Sveriges senare kungar.

     

Christer Sjögren och hans medalj av Oskar I. Frånsidans ånglok syftar på att kommunikationerna började byggas ut under kung Oskars regering. Det var år 1855  riksdagen beslutade om byggandet av de första järnvägarna för persontrafik.

För övrigt finns Sjögren representerad på Nationalmuseum i Stockholm, liksom ett flertal andra museer både i Sverige och utomlands. Konstnärens namn bör inte förväxlas med en viss populär värmländsk sångares namn.

     Det var lätt att ha med Christer Sjögren att göra. Han var uppmärksam och vänlig och han hittade verkligen rätt i sina porträttstudier av kungarna. Dessutom fann ha utmärkta motiv till medaljernas frånsidor. En gedigen, svensk konstnär, som jag minns med glädje.

 - - - - -

Där har vi de nio skickliga skaparna av alla Sveriges regenter. Deras sextio konstfulla medaljporträtt blev varmt uppskattade runt om i hela Norden.

 

* * *

Musikgeniet porträtterades av sin hustru

Evert Taube skulle fylla 85 år i mars 1975 och för att fira den rikskände trubaduren och tillika musikgeniet, så präglade vi förstås en välförtjänt hyllningsmedalj. Och vem skulle väl kunna avbilda jubilaren bättre än hans egen hustru? Alltså valde vi skulptrisen Astri Taube.

Hon var född i Stockholm 1898, och avled 1980. Astri var dotter till Herman Bergman, hovkonstgjutare, och man har därför anledning förmoda att hon hade skulpturkonsten i blodet.   

Jag besökte hennes ateljé vid Södermalmstorg i Stockholm året innan Evert Taubes födelsedag och hon var genast med på noterna(!) Ateljén är värd att nämnas extra, för det var det mest ostädade konstnärsutrymme jag någonsin satt min fot i. Fast det var trivsamt och innehöll mängder av skisser och modeller och därför kunde man se, att det var en produktiv konstnär som huserade där. Hon ägnade sig hellre åt sin konst än åt trivial städning!

     Det knackade på dörren när vi diskuterade hennes kommande uppdrag och plötsligt stod herr Taube själv i dörröppningen. Jag blev förstås glatt överraskad, men tyvärr sa han bara ”god dag” och försvann igen.

 

Astri Taube (Astrid står det faktiskt i födelseboken) utförde sitt uppdrag på ett förtjänstfullt sätt och vi fick som synes en fin medalj präglad lagom till födelsedagen – Rönnerdahl med nattskjorta till skrud blev avbildad på frånsidan. Och om man skulle förmoda, att medaljen gick åt som smör i solksken, ja, då gissar man alldeles rätt.

I Paris, Florens, Rom och Neapel idkade Astri Taube konststudier 1920-27 och var elev till bland andra Carl Milles. Bland hennes monumentala verk kan nämnas en bronsstaty av Elsa Borg 1972, i Vitabergsparken i Stockholm och Sankta Elin vid Sankta Helena kyrka i Skövde 1950, i brons. Astri Taube fick också äran att 2009 få ett torg i Enskede i Stockholm uppkallat efter sig.

 

 * * *

Ett antal andra duktiga skulptörer anlitades förstås genom åren. En svensk som hade betydelse för en årligen återkommande serie medaljer var konstnären Olle Brandqvist. Han utformade nämligen modellerna till den allra första serien med Nobelpristagare. Året var 1970 och mest omskriven det året var mannen på medaljen nedan.

 

* * *

En stor konstnär måste man väl  kunna kalla den berömde svernske författaren Sven Stolpe också, och han passar därför väl in i det här galleriet. Han engagerades av oss för att välja ut de genom tiderna bästa svenska författarna, vilket i sin tur fick bilda en serie medaljporträtt över 40 stora diktare. Stolpe blev den som ledde oss rätt och han skrev dessutom biografier över de berömda författarna och utgavs i bokform. Titeln är "Fyrtio svenska författare", (Bra Böcker/AB Sporrong 1980). I boken presenteras också skulptörerna liksom bilder av alla medaljerna. 

För min del vill jag bestämt påstå, att Sven Stolpe är den mest underhållande och trevliga människa jag någonsin haft nöjet att träffa. Det var dessutom en fröjd att höra när han berättade en mängd anekdoter om de olika författare han så småningom valde ut. Stolpe var en rikigt stor kulturpersonlighet.

 "          

Stolpe var född i Stockholm 1905 och gick bort 1996. Han var alltså författare, stridbar debattör, litteraturkritiker och filosofie doktor. Till höger bild på en av medaljerna i serien, Karin Boye, vilken förtjänstfullt skapades av Ernst Nordin.

 

Serien skapades av åtta olika skulptörer, nämligen:

Elsie Dahlberg

 Torsten Fridh

Gunnel Frieberg

 Berndt Helleberg

                         Leo Holmgren                        

 Marit Krogh (från Norge)

 Barbro Liljander

      Ernst Nordin    

  

* * * 

      

Torsten Fridh, född 1914 i Undersåker, bidrog i serien "Stora Svenska Författare" med fem medaljer. Förutom Esaias Tegnér  och Erik Gustaf Geijer (ovan) svarade han dessutom för skalderna Johan Henrik Kellgren, Anna Maria Lenngren, liksom  för Per Daniel Amadeus Atterbom.

När vi "sjösatte" medljserien över författarna hade vi en trevlig kväll med samtliga inblandade skulptörer och ett antal inbjudna medaljsamlare. Vi höll till på "en bättre restaurang" i Stockholm. Fram på småtimmarna blev det dans och när min kollega Björn Olsson såg, att Torsten Fridh med dam dansade intill en av de mest entusiastiska samlarna, så stoppade han båda paren och presenterade dem förvarandra med orden: "Fridh och Fröjd". En episod Björn gärna delade med sig av till den som ville lyssna.

 

* * *

  

       

För medaljserien "Stora Svenska Författare" utformade Barbro Liljander, född i Stockholm 1932, ovanstående porträtt av Bertil Malmberg och Evert Taube. Hon porträtterade också Birger Sjöberg, Pär Lagerqvist och Frans G. Bengtsson.

Barbro Liljander gjorde lyckosam debut som medaljkonstnär med sina fem författarporträtt. Bland hennes offentliga verk märks bl. a. skulpturen Ugglor i mossen, som återfinns i Bagarmossens skola i Stockholm. Hon har dessutom undervisat i skulptur på Konstskolan Idun Lovén. Själv utbildade hon sig på Konstfack och Kungl. Konstakademien.

 

* * *

 

   

Gunnel Friberg, född 1916 i Malmö, fick i uppgift att avbilda Nils Ferlin och Hjalmar Gullberg (ovan) i medaljserien "Stora Svenska Författare", liksom Fritiof Nilsson Piraten, Vilhelm Moberg och Olle Hedberg.

Gunnel Frieberg gjorde också hon debut som medaljkonstnär, men med sin gedigna konstnärsutbildning i Malmö, Stockholm och i Ravenna i Italien, så har hon bland mycket annat också skapat väggreliefer, vilket ligger rätt nära modeller för medaljer rent tekniskt sett. Hennes porträtteringsförmåga kom mycket väl till sin rätt i medaljens form.

- - - - -

Den åttonde skulptören för vår författarserie var norskan Marit Krogh, som presenteras närmare under rubriken "Norge och Danmark" nedan.

 

* * *

Till minne av ogifta svenska drottningen Kristinas födelse 350 år tidigare beslutade vi år 1976, att hedra henne med en vacker, och skulle det visa sig, rätt originell medalj. Vi kontaktade därför konstnären Roland Kempe i Stockholm och bad honom skapa förlagor till åt- resp. frånsida. Eftersom han i grunden var en målande konstnär föredorg han att skapa tuschade bilder, vilka sedan överfördes till stampar av en skicklig medaljgravör.

      

Roland Kempe i sin atelje med sitt färdigställa konstverk.

    

Så här såg förlagorna ut som Roland Kempe skapade. Drottningporträtt på åtsidan och slottet Tre Kronor på frånsidan.

     

Så här blev den färdiga medaljen i brons; den präglades också i silver. Storleken är ovanlig – hela 125 mm i diameter – och den riktigt mörkt patinerade bakgrunden i kontrast till den blankpolerade ytan passade ju Roland Kempes stil helt perfekt.

 

Kempe föddes i Borås 1907 och gick bort 1991. Han var konstnär och tillika  författare och skrev ett flertal böcker som han illustrerade själv. Under lång  tid var han bosatt i Spanien.

     Han utbildade sig på Kungliga Konsthögskolan i  Stockholm under åren 1925 till 1930 och han finns representerad på ett flertal större, svenska museer liksom i Paris. Bland hans offentliga verk kan man exempelvis hitta  utsmyckningen av Ropstens tunnelbanestation, vilken han utförde 1971. Roland Kempe räknas som nyexpressionist.

     Vårt uppdrag roade den erfarne konstnären, som följde hela processen med noggrannhet. Annars höll han en nog så kontrollerad distans till oss som uppdragsgivare. En lustig detalj var, att han själv absolut ville dekorera den lilla presentkartong, i vilken medalj såväl som etui skulle ligga. 

     Kristina-medaljen blev Roland Kempes första och enda medaljskapande.

 

 * * *

Vem kunde ha gissat att den välkände artisten Einar Nerman också är medaljskapare? Det vill säga han skapade originalteckningar i tusch, vilka sedan omvandlades till medaljmotiv med relief  av skulptören Eric Hagström – på samma vis som Roland Kempes Kristina-medalj (ovan) tillkom. Det var Svenska Psoriasisförbundet som 1976 beställde sin första medalj i en årlig serie, vilken tecknades av Nerman. Försäljningens nettoresultat gick oavkortat till psoriasisforskningen.

 

 

En sirlig rokokodam pryder åtsidan på Nermans första medalj. Mest kända är nog hans "Solstickepojke" och det originella teckningen av Greta Garbo. Porträttet på honom själv här ovan visar, att han också blev omslagspojke på vår tidning Samlarforum.

 

* * *

 Den här notisen ur ett nummer av Samlarforum talar för sig själv. Bo Berndal, född 1924, död 2013 (typograf och formgivare), var en trevlig och verkligt  fyndig man, men om det var han som skrev den kluriga texten till frånsidan 1975 minns jag inte.

 

 * * *

 

Skulptörer från Finland

 

I Finland har man av någon anledning lyckats få fram en lång rad skickliga skulptörer, vilka har ägnat medaljkonsten stor uppmärksamhet och som därigenom också fått konstarten att blomma i hela Norden. Naturligtvis kunde Sporrong därför skapa ett tidvis intensivt samarbete med ett antal skickliga finnar.

Allra främst i den raden är utan tvekan Kauko Räsänen, från Esbo utanför Helsingfors, född 1926.

 

     Räsänen skapade bland annat en mycket omtyckt serie om tio medaljer, som avbildade stora upptäcktsresanden, där bland andra Christofer Columbus, Marco Polo och Vasco da Gama ingick. Konstnären själv ser just den medaljserien som ett viktigt konstnärligt dokument med historisk och världsutvecklande anknytning.

Svensken Adolf Erik Nordenskjöld (1832-1910), är en av tio upptäcktsresanden i medaljserien. På frånsidan har Räsänen utformat solen i negativ form, detta med tanke på att Nordenskjöld seglade med sina män på isbelagda vatten.

     Kauko Räsänen lyckades under åren skapa ovanligt många små konstverk för vår räkning, men den mest kända och efterfrågade medaljen är nog ändå den, som utgavs till minne av FN:s stora miljövårdskonferens i Stockholm 1972  – alltså Miljövårdsmedaljen.

 

   

     Den tvådelade medaljen, där halvorna perfekt passar in i varandra och bildar en skön enhet, har på åtsidan en bild av Moder Jord, ett mycket vackert kvinnoporträtt – enligt min uppfattning bär porträttet hans hustrus drag – och ansiktet är omvärvt av hennes eget hår, som sveper över hela ytan. Enligt konstnären ska det påminna oss om, att jorden är inhöljd i sina egna avgaser. En randanmärkning: Den senaste notering jag känner till (från en auktion i Sverige 2013) för medaljen i guld är drygt 76 000 kronor. 

Räsänen talade dessvärre - för min del - endast finska så kommunikationen fick ske med hjälp av tolk. Hos oss fanns finlandsfödde guldsmeden Einar Martin, som på ett skickligt sätt kunde hjälpa mig, vilket blev räddningen.

                                                

Guldsmeden och konsthantverkaren Einar Martin i Norrtälje, som också är en skicklig konstnär inom sitt specifika område.     

     En lustig episod jag aldrig glömmer var, när jag vid ett besök hos Räsänen i Esbo och som present hade med mig en stor flaska konjak av finaste märke – vilket vi visste att han gillade. Han bjöd oss besökare på färska, ryska piroger till lunch, och som dryck öppnades konjaksflaskan. Den gode konstnären hällde sedan upp ett fullt drickglas till var och en av oss. Min finska kollega var chaufför och kunde  artigt tacka nej, medan jag själv ändå smuttade på drycken. Fast konstnärens gest var verkligen välment …

Här visas några andra medaljer Räsänen skapade åt oss: Till vänster den tvådelade och genombrutna arkeologimedaljen, som vi kallade den. Här framställdes kung Gustav VI Adolf som arkeolog. Till höger skulptörens hyllning till den långväxte (194 cm) Leonardo da Vinci - universalgeniet som verkade i slutet av 1400-talet och i början av 1500-talet. Medaljen är tredelad och kan sättas samman till en enhet. Nederst ett porträtt av den berömde svenske författaren Vilhelm Moberg, som gick bort 1973.

        

                                          

 

 * * *

En annan finsk skulptör jag hade god och tät kontakt med var Raimo Heino född i Helsingfors 1932, död där 1995. Det var en gladlynt och humoristisk konstnär, som hade sin egen stil. Ett 20-tal olika medaljporträtt skapade han för Sporrong, fast totalt utformade han hela 216 olika medaljmotiv. För vår del präglades exempelvis hans vackra medaljer över de kända finska långdistanslöparna Paavo Nurmi och Ville Ritola, båda med flera olympiska guldmedaljer i sina prissamlingar. De väl utformade konstverken mottogs med stort intresse, såväl i Finland som i Sverige.

         

Heino fångad av fotografen under ett föredrag om finsk medaljkonst i Stockholm på 1970-talet. Heino gav sin Nurmi-medalj en form som för tankarna till ett tidtagarur.

     Jag minns särskilt när Heino fick i uppdrag, att skapa en porträttmedalj över Sporrongs dåvarande och jubilerande styrelseordförande. När Heino hade skickat över sin gipsmodell till oss från Finland, så tyckte de flesta att han hade tagit till mannens stora näsa ordentligt i överkant. Jag fick dessvärre lov att ringa Heino, se till att han satte sig på ett flygplan för att komma till Norrtälje en söndag och justera ”kranen”. Han satt sedan vid mitt skrivbord och gjorde den brådskande ändringen, eftersom jubileumsdagen hastigt närmades sig. Jag tyckte att det hela var pinsamt, men Raimo Heino tog saken med en klackspark. Alla blev nöjda ... tror jag.

         

Den första årsmedaljen för Sporrongs Samlarsällskap 1975 skapades av Heino, som gav Carl Michael Bellman ett robust utseende. Vid tronskiftet i Danmark skulpterade Heino en medalj av den bortgångne kungen och en av Margarethe II.

     En typisk episod, när det gäller Raimo Heino och hans sinne för bisarr humor var, när jag besökte den kollektiva ateljé han arbetade i emellanåt. Där fanns bara en konstnär i arbete den dagen och Raimo viskade till mig: ”Lägg nu märke till hur den där överviktiga kvinnan ser ut.” Senare, när vi blev ensamma i ateljén för en stund, så plockade han fram en stor, svartpatinerad bronsmedalj och visade mig. Den föreställde en japansk sumobrottare i typisk anfallsposition. ”Se nu noggrant på kroppen och på ansiktet på den här figuren”, uppmanade han mig. Det gjorde jag och kunde sedan inte låta bli att brista ut i ett gapskratt. Figuren föreställde nämligen den kvinnliga skulptören till punkt och pricka. Han gav mig ett erkännande leende och sa: ”Du förstår, jag har aldrig kommit så bra överens med den där kvinnan.”

     Ett par uttryck, som jag inte hade hört tidigare, fick jag lära mig av Raimo Heino: ”Jag känner mig som ett utskitet lingon idag”, sa han när han inte var i toppform. Och när han blev ordentligt överraskad kunde han säga: ”Nu sätter jag förvåningens finger i häpenhetens mun.”

         

 Under Europeiska Byggnadsvårdsåret 1975 kreerade Raimo Heino denna tvådelade medalj, som utgavs av Riksantikvarieämbetet i Stockholm i samarbete med oss. Åtsidan till vänster och frånsidan till höger. En mästerligt skapad medalj.

Lyfter man bort den halvcirkelformade delen framträder en annan syn – något som på sina håll dessvärre har brutit sig in i gammal traditionell bebyggelsermiljö.

Som förebild för sitt medaljmotiv valde konstnären Gamla Stan i Stockholm.

     Raimo Heinos förslag till motiv för det finska tvåeuro-myntets teckensida – två sirliga hjortron och två löv – gav honom första pris i den designtävling som hade utlysts. Myntet – se nedan – är därför ett dagligen använt och fint minnesmärke över en bortgången och mycket omtyckt och kunnig skulptör.

 

 

* * *

Ytterligare en mycket färgstark finsk skulptör var Eila Hiltunen, som jag fick mycket bra och personlig kontakt med. Hon föddes i Sordavala i Finland 1922 och avled i Helsingfors 2003. Mest känd är hon för det stora och mäktiga Sibeliusmonumentet i Helsingfors.

 

    

Hon utförde några mycket intressanta medaljer för oss, bland andra en över Winston Churshill och en över den svenska mekanikens fader, alltså Christopher Polhem. Den senare inför Tekniska Museets 50-årsjubileum i Stockholm 1974. Arkitekten Alvar Aalto hedrades också med en medalj, skapad av konstnärinnan.

För eget bruk utformade hon en plakett över Irans tidigare kejsarinna, Farah Diba, vilken vi sedan präglade åt henne. Upplagan blev endast sex (möjligen åtta) exemplar, av vilka hon skänkte mig ett. Hennes mening var, att få träffa exkejsarinnan i exil och då överlämna ett exemplar till henne, vilket hon dessutom hade prytt med små ädelstenar. Som den oerhört målmedvetna person hon nu var, så fick hon också igenom sin önskan.

   Eila Hiltunens porträttbild av exkejsarinnan Farah Diba. Plaketten har en ovanligt hög relief, silverinläggningar i smyckena liksom den emaljerade och färgrika dräkten förhöjer bildens behagliga intryck. Bilden är beskuren.

     Jag brukade personligen hämta fru Hiltunen på Arlanda när hon skulle komma till Norrtälje på besök. Vi hann prata om allt mellan himmel och jord under de bilturerna – hon talade mycket fin svenska – och bland annat beskrev hon utförligt sitt lilla ”vin-slott”, som hon hade köpt i Italien, så gott ställt måste hon ha haft det. Jag minns också att hon sa, att hon tyckte det var trevligt att  få se min närmaste man igen på kontoret, Björn Olsson heter han, därför att han var rödhårig! I Finland fanns det knappast några människor med rött hår, påstod hon. Tro det?

 

     

Eila Hiltunens medalj över Finlands riksföreståndare

Carl Gustaf Emil Mannerheim (1867-1951)

 

Mest känd blev Eila Hiltunen ändå för det jättelika Sibeliusmonumentet i Helsingfors, som restes 1967. Fast det arbetet höll på att kosta henne livet.  Hon svetsade nämligen öppningar på stora metallrör, som sedan sammanfogades. Till en början skötte hon svetsaggregatet själv och arbetade dessvärre utan skyddsmask, varför hennes lungor tog allvarlig skada. Men monumentet blev färdigt och kom på plats och det kan betraktas som en av stadens riktigt stora sevärdheter. Trots sin svåra skada levde hon i 81 år.

 

 * * *

Tre finska konstnärer, vilka skapade varsin medalj över president Urho Kekkonen inför dennes 75-årsdag, var Toivo Jaatinen, född 1926, Heikki Nieminen, också född 1926 och Lena Turpeinen. Medaljsamlarna kunde alltså inhandla medaljerna var för sig eller samlat. Ett litet annorlunda grepp, kan man påstå. Här ser man hela "serien".

     Heikki Häiväoja, född 1929, heter en annan finsk skulptör, som 1976 skapade en porträttmedalj över Urho Kaleva Kekkonen (nedan). Förutom en rad omtalade medaljer har han också skapat de allra flesta av de mynt som utgavs under Kekkonens presidenttid.

Kring alla maktens män cirkulerar ju anekdoter – snälla som elaka. Om Kekkonen påstås spefullt, att han till sin närmaste medarbetare skulle ha yttrat: ”Om jag dör så får du ta över efter mig.”

 

* * *

 

Norge och Danmark

 

 Norge

Först (och allra främst) bland de norska skulptörerna måste jag definitivt placera Kari Rolfsen. Hennes medalj över Kristian I, vars åtsida visar kungen efter ett samtida porträtt, finns avbildad under "Sveriges regenter under 1000 år" i redovisningen ovan. Där visas också ett porträtt på henne.

     Rolfsen, som alltså är är utbildad tecknare, grafiker, bildhuggare och målare, föddes i Oslo 1938. Hon utförde fem regentporträtt i den svenska serien och resultatet blev så lyckat, att jag väljer att här visa ytterligare tre av hennes medaljer, liksom de detaljrika frånsidorna. 

 

 

Man kan med fog påstå att Kari Rolfsen införde en ny stil inom modern nordisk medljkonst. Hennes teknik går ut på, att från en konvex yta arbeta sig ner och forma en negativ relief.

     Camilla Collett-medaljen nedan, tillverkad av oss, visar klart och tydligt den saken. Collett var alltså den norska kvinna, vilken på allvar satte kvinnans ställning under debatt.

Åtsidans porträtt avspeglar författarinnans bestämdhet såväl som tankfullhet och frånsidan återger en episod ur hennes roman "Amtmandens dötre".

 

* * * 

En skicklig norrman är Oddmund Raudberget, som skapade ett flertal medaljer för oss. Nobelpristagarserien skulpterade han 1975. Den mest omtalade pristagaren det året fick fredspriset, nämligen Andrei Sakharov. Litteraturpristagaren hette Eugenio Montale och en av tre fysikmedaljörer hade ett väldigt trevligt namn, tycker jag, nämligen James Rainwater.

     Raudberget är född 1932 i Stadsbygd i Tröndelag och han studerade under professor Per Palle Storm i Statens Kunstakademi i Norge 1954-1957. Han har också studerat konst i Köpenhamn och i Paris.

 

  

Raudberget blev nog först och främst uppskattad för sina fyra medaljer över Norges största författare, som visas ovan. Det handlar alltså om  - från vänster:

Henrik Ibsen, Björnstjerne Björnson, Alexander I Kielland och Jonas Lie.

 

* * *

En kunnig och mycket flitig bildhuggare från grannlandet Norge är Marit Krogh, som är född 1948 i Oslo. Sin konstnärliga utbildning fick hon dels i Oslo under professor Per Palle Storm vid Statens Kunstakademi och dels under namnkunnige professorn Kåge Beijemark vid Statens Kungl. Konsthögskola i Stockholm. Hon var för övrigt den enda icke svenska konstnär, som var med och skapade fem medaljer i serien "Stora Svenska Författare".

 

Här visar jag hennes medljer över Carl Jonas Love Almqvist och Fredrika Bremer. De övriga var Erik Johan Stagnelius, Viktor Rydberg och Carl Snoilsky.

Jag har ett minne av att hon hjälpte oss skapa en delikat liten minnespeng över Vasaskeppet i Stockholm, vilken såldes som souvenir på museet, men jag har tyvärr ingen bild att visa.

 

 * * *

 

Skulptrisen Sidsel Tone Berntsberg, född 1947 och med formell bakgrund från Statens hantverks- och konstindustriella skola och Kunstakademin under Per Palle Storm. Hon blev uppmärksammad för den byst av överste Birger Eriksen, som avtäcktes av kung Olav på Oscarsborgs fästning 1975. För vår räkning skapade hon ett intressant och mycket stilfullt porträtt över Norges store målare Edvard Munch.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

             

   Skulptris Sidsel Berntsberg. Hennes medalj över Edvard Munch präglades två storlekar, i guld och  platina 35 mm, silver och brons i storlek 45  mm.

 

* * *

Danmark

 

Under åren 1933 till 1968 var konstnären Harald Salomon anställd som ”medaljör” vid danska Den Kongelige Mønt och var under den tiden mannen bakom utformningen av alla Danmarks mynt. Han föddes i Oslo år 1900 och blev dansk medborgare 1927. Han avled 1990.

      För oss i Danmark utvaldes Salomon som skapare av en serie om fyra medaljer och med namnet ”De Fire Glücksburgske Konger”.

       Kungarna i serien är alltså Christian IX, Frederik VIII, Christian X och Frederik IX. Den senare var alltså far till drottning Margrethe – Danmarks nuvarande regenten och kusin till vår svenske kung.      

Det ska poängteras att Harald Salomon hade en ytterligt god förmåga att ge sina kungar en fantastisk porträttlikhet, förmodligen beroende av hans gedigna yrkeskunskaper på myntningens område. Mina besök hemma hos Salomon minns jag som mycket gästvänliga och trivsamma, där han bodde i ett vackert villaområde och där han också hade en stor, elegant ateljé.

 

Harald Salomon (1900-1990)

 

 Längst upp Christian IX (1863-1906) och Frederik VIII (1906-1912) och nedtill Christian X (1912-1947 samt Frederik IX (1947-1972).

 

* * *

"Mönter under Frederik IX" skapades främst för danska samlare. Det handlar om tre medaljer med en och samma åtsida, nämligen ett kraftfullt porträtt av  den omtyckte kung Frederik IX av Danmark, medan frånsidorna visar olika myntbilder: "Øremønter", "Kronemønter" och "Jubileumsmønter".

     Skultören Barry Lereng Wilmont har utformat kungaporträttet. Han föddes i Kanada, men har sedan han var ung pojke ofta vistats i Danmark. Från år 1965 blev han bofast i Köpenhamn och 1971 blev han dansk medborgare. Han bedrev sina studier i danska Kunstakademiet under åren 1967-1974, vägledd av bildhuggaren och professorn Mogens Bøggild.

En annan omtyckt skapelse av Lereng Wilmont var medaljen över Tycho Brahe och dennes observatorium Uranienborg på ön Ven. En ö som Brahe fick sig tilldelad av kung Frederik II. Året 1976 var det alltså 400 år sedan Uranienborg började byggas och till minne av denna historiska och mycket betydelsefulla händelse skapades medaljen över den danske astronomen och hans berömda observatorium.    

       

Barry Lereng Wilmont, skulptör.        Åtsidan på de tre myntmedaljerna.

 

* * *

Två andra konstnärer, som inte har med medaljkonst att göra, och som jag av högst naturliga skäl och i hög grad haft mycket god kontakt med, är min lillasyster Inger Palmquist Myrén och hennes make Anders Myrén. De är båda aktiva konstnärer och är bosatta i den sydfranska staden Narbonne allt sedan 1994.

 

   Inger är främst framgångsrik akvarellist, medan Anders är en mycket idérik skulptör. Båda engagerar sig dessutom som lärare i akvarellmålning.

 

   De har deltagit i en lång rad utställningar i de södra delarna av Frankrike och även en del i Sverige, Schweiz och Spanien, och dessutom med god framgång.

 

 

 

 

Här ser man konstnärsparet i sin ateljé i centrum av den fornromerska staden Narbonne. Inger är född 1948 i Gävle och Anders är född 1946 i Stockholm.

 

Här nedan visar jag några av deras konstverk. De har en hemsida med adressen www.art-myre.sitew.com där många fler exempel ur deras produktion visas.

Akvarell "Sarah" - 20x30 cm av Inger Myén.

Akvareill "Skimmer" 30x40 cm av Inger Myrén.

 

Akvarell "På branten" av Inger Myrén

Skulptur "Sonata Fantasia" - armerad gips ca 48 x 20 cm av Anders Myrén.

Bronze "Femme" höjd 29 cm av Anders Myrén.

Terre cuite "Silance" höjd 30 cm av Anders Myrén.

 

Relief "Golden Drink" (lack/bladguld), storlek 16x45 cm, av Anders Myrén. 

* * *

December 2013 R. Palmquist