Släkt- & soldatforskning

och mycket om Roslagen

Båtsmännen vid skärgårdsflottan

HÄR FÖLJER ETT INTRESSANT avsnitt som har hämtats ur boken ”Skärgårdsflottan – Uppbyggnad, militär användning och förankring i det svenska samhället 1700-1824” Hans Norman (red.) Historiska Media i Lund. Detta avsnitt är skrivet av Patrik Höij.

(Några mer i sammanhanget irrelevanta stycken i texten har hoppats över och där markerats med:  −  −  −).

Svensk galär  i hårt väder - med båtsmän ombord.

Bakgrund

Båtsmännen ingick i det system som brukar benämnas indelningsverket. Till indelningsverkets införande hörde ett s.k. ständigt båtmanshåll, som i armén motsvarades av det ständiga knekthållet. För flottans del hade man redan 1624 upprättat ett system för manskapsförsörjning med rotering. Detta innebar att man införde båtsmansrotering 50 år före knektroteringens införande. Bönderna i vissa kustsocknar ålades att rekrytera och underhålla båtsmän för flottans behov mot att de själva och dessutom för varje bonde en dräng och en pojke slapp utskrivas till krigstjänst. Kungliga förordningar reglerade vad bönderna skulle bidra med i form av skattemedel kontant och i natura. Redan under 1650-talets krig visade det sig att det krävdes fler båtsmän än man hade tillgång till, varför regeringen 1657 föreskrev att varje båtsmanshåll skulle sätta upp ytterligare en båtsman när det var krig. Dessa kallades fördubblingsmän. År 1682 togs riksdagsbeslut på att båtsmansför-dubblingen skulle vara en stående skyldighet för rotehållarna under krigstid. Fördubblingsmännen kunde mot en mindre penning lejas av rotarna redan i fred och användas för att vid behov ersätta uppkomna vakanta ordinarie platser.

      Adelns säterier, ladugårdar samt rå- och rörshemman befriades från rotering, liksom prästhemman bebodda av kyrkoherdar eller kaplaner. Dessutom befriades alla länsmäns, gästgivares och postbönders hemman. Häradshövdingars och kronofogdars hemman befriades även de under vissa omständigheter. Nyupptagna hemman fick frihetsår och slapp under denna tid rotering. Av naturliga skäl befriades också öde och avhysta hemman som inte brukades eller beboddes.

      I Västernorrland och Finland sattes stora delar av båtsmanshushållet 1681-86 på vakans, vilket innebar att bönderna i dessa områden inte höll några båtsmän utan i stället betalade en viss summa pengar. Detta berodde på att flottans nya bas i Karlskrona ansågs ligga för långt borta för att dessa båtsmän skulle vara användbara. För att kortsiktigt fylla bristerna på båtsmän i det nya området genomfördes en omfattande omflyttning av finska och norrländska båtsmän från deras hembygder i Finland och Västernorrland till Blekinge och Södra Möre i Småland. Efter ett par år visade det sig dock att flottan alltjämt behövde manskap därifrån, varför Västernorrland fick ta på sig roteringen igen, något som i växande omfattning även gällde Finland. Båtsmansroteringen där gällde endast Åland och egentliga Finlands skärgård samt sjöstäderna. Övriga delar av Finland roterades främst till infanteriet. När skärgårdsflottan byggdes upp under 1700-talet måste dess behov av båtsmän tillgodoses. För detta ändamål avdelades Västernorrlands, Roslagens, Ålands och Finlands båtsmän.

Rekrytering, förordningar och kontrakt

Båtsmanshållet inkluderade sex olika typer av underhålls- och rekryteringssätt. Det första och vanligaste var roteringen, som innebar att två till fyra hemman skulle bilda en båtsmansrote. I Västernorrland tilläts fem hemman gå samman i en rote, eftersom det annars kunde bli en för tung börda för de hemman som ingick i rotarna. Dessa blev sedan ansvariga för att rekrytera och underhålla en båtsman.

      Det andra sättet, som infördes i samband med den stora omflyttningen av båtsmän från Västernorrland och Finland till Blekinge och Södra Möre, var en indelning kallad båtsmansrustning. Rustningen var snarlik ryttarrusthållen. Rusthållet var liksom roten skyldig att ställa upp en båtsman genom att en del av hemmansräntan, dvs. skatten, anslogs till detta ändamål. Rusthållet bestod emellertid bara av ett hemman till skillnad från roteringen. Om ett hemman inte ensamt kunde bära bördan av en båtsman, kunde det få bidrag från andra gårdar, s.k. augmentshemman. Avsikten med båtsmansrustningen var att rekrytera och underhålla många båtsmän på ett mindre område, som låg nära flottans huvudbas Karlskrona.

      Ett tredje sätt var enrolleringen. Detta innebar att den sjövana befolkningen mot åtnjutande av vissa friheter i fredstid skulle vara förpliktad att i krigstid tjäna på Kungl. Maj:ts flotta. Dessa friheter var åtnjutandet av en s.k. vartgäld om 4 daler sm (silvermynt, min notering) årligen, frihet att idka seglation, fiskeri eller annan näring samt frihet från annan värvning från kronans sida. I krigstid skulle enrolleringsbåtsmännen erhålla lön och det manskap som skadades i tjänsten skulle erhålla underhåll ur amiralitetskrigsmanskassan. Detta system förekom rikligt i de södra landsändarna.

      En fjärde form var bildandet av särskilda kofferdibåtsmanskompanier, där båtsmän från handelsflottan på värvad stat anställdes av krigsflottan.

      Det femte sättet för rekrytering gällde i städerna, där man liksom på landsbygden blev ålagd att ställa upp ett visst antal båtsmän. Dessa stadsbåtsmän rekryterades under samma former som de roterade båtsmännen på landsbygden. Normalt skulle tio borgare bilda en rote, men då det var svårt att ändra roteringen när avflyttade eller döda borgare minskade roten, kunde den i praktiken utgöras av endast fem eller sex borgare. Stadsbåtsmännen fick sällan något torp. De inhystes antingen hos någon borgare i staden eller gavs pengar att hyra ett rum. Stadsbåtsmännen i Skånes och Blekinges städer, i uppstäderna och i Stockholms stad slogs ihop till tre särskilda stadsbåtsmanskompanier. I övrigt ingick stadsbåtsmännen i kustsocknarnas kompanier. Städer kunde vara båtsmansroterade, även om kustbygden runtomkring inte var det.

     Det sjätte att rekrytera båtsmän var att regelrätt värva dem för kronans pengar under en viss tidsperiod. Dessa värvade båtsmän levde i många fall under andra betingelser än de övriga. Den värvades lön räckte inte till för att föda honom. Ofta behövde han därför arbeta vid sidan om. De värvade båtsmännen var inhysta i en garnison eller flottstation, eller också i den närbelägna staden.

     Skärgårdsflottans båtsmän från Västernorrland, Roslagen och Finland var båtsmansroterade och tillhörde därmed den vanligaste typen av underhålls- och rekryteringssätt. I det följande behandlas i första hand dessa roterade båtsmän vid skärgårdsflottan, deras levnads- och tjänstesituation. Geografiskt avgränsas därför studien till deras ovan nämnda rekryteringsområden.

Roterade båtsmän

Nya båtsmän kunde antas under mönstrings- och rekryteringsmöten. Kompanichefen eller eventuellt löjtnanten var närvarande för att bevaka kronans intressen. Det krävdes att dessa godkände rekryten för att han skulle antas. Landshövdingen kunde också finnas närvarande. Han fungerade närmast som länets civile ”Militärområdeschef” och var bland annat ansvarig för att rotarna var fulltaliga. Vid antagningen fanns även en eller flera av rotebönderna med för att kunna försvara sitt val av rekryt och föra rotens talan. Det kunde också finnas tjänstemän från kronan som kontrollerade att det inte fanns personer i socknen som slapp undan tjänst om roten sade sig inte kunna få fram någon rekryt. En fältskär var dessutom där och gjorde en fysisk undersökning av den rekryt som skulle antas.

     Denne fick inte vara yngre än 18 år och inte äldre än 36 år. Fördubblingsmän tilläts vara endast 16 år. Det fanns undantag från denna regel. Rekryten skulle vara välbyggd och stark, gärna lång. Han skulle vara helt frisk och inte lida av några handikapp. Helst skulle en sjövan man väljas, men ofta fick kronan acceptera den som rotebönderna lyckades få fram. Det fanns fyra olika klassningar av sjövanan bland båtsmännen. Båtsmannen kunde vara obefaren, sjövan, befaren eller väl befaren. Befarenheten var ett mått på hur länge en man varit på sjön och vilka sjömansfärdigheter han hade.

     Vid mönstringen och rekryteringen av båtsmännen upprättades mönstringsrullor över kompaniernas manskap. Båtsmännen erhöll ett nummer, som motsvarade det nummer deras rote i kompaniet hade, och dessutom ett särskilt båtsmansnamn till sitt eget, som likaledes följde roten. Kompaniet delades i två hälfter, vilka kallades den första och den andra delen. Mönstringsrullan för Västernorrlands andra kompanis första del 1758 visar att man noterat 61 man som obefarna, 90 som sjövana och endast 20 som befarna av de 171 ordinarie båtsmännen. Av de 82 fördubblingsmännen var hela 68 obefarna, nio sjövana och endast fem befarna. Här fanns således inga som var väl befarna.

     Vid vakanser vad det stadgat i förordning att rote utan båtsman skulle finna en ersättare inom tre månader, annars fick roten endera böta eller en av bönderna själv bli båtsman. När en båtsman rekryterades lockades han med en lega eller städselpenning, en engångssumma pengar som var fastställd i förordningen. Här bestämdes att roten som rekryterade den nye båtsmannen betalade legan. När alla rotar i en socken svarade för en båtsman var, blev det gängse att man följde turordningen i mönstringsrullorna när legan skulle betalas för nyrekrytering. Denna turordning var ett resultat av en överenskommelse mellan rotarna. Systemet tillämpades av rättviseskäl, eftersom en rote med många avgångar bland sina båtsmän kunde drabbas tungt av upprepade förluster, medan en annan, som slapp avgångar undkom denna utgift. Delar av legan skulle dock betalas gemensamt av socknens rotar.

     Båtsmannen fick också en årlig lön, som betalades med hälften vid midsommar och hälften i september. Förutom penninglönen fick båtsmannen kraftiga kläder, som skulle skydda honom mot kylan och vätan till sjöss. Dessa erhöll han varje år. Vid uppfordran (kallelse) till tjänst fick båtsmannen ut hela sin årslön och alla sina kläder på en gång. Vart tredje år fick han också, såväl i krig om i fred, en hängmatta, en tjock rock, ett täcke och en låstunna. Hängmattan användes att sova i under tjänst ombord. I låstunnan förvarade båtsmannen sina saker då han var i tjänst. Låstunnan utbyttes senare mot sjömanssäcken. När båtsmannen arbetade hos rotebönderna skulle han vara nöjd med samma mat som de åt, under förutsättning att han arbetade med dagligt och drägligt arbete. Den båtsman som inte ville nöja sig med bondens kost eller inte ville arbeta för honom fick i stället 2 tunnor spannmål och 2 lispund goda matpersedlar årligen. (1 tunna = cirka 147 liter och 1 lispund cirka 8½ kilo. Matpersedlar var t.ex. smör och kött.) Bonden skulle också ge honom husrum eller betala hans hyra.  I 1690 års förordning anges att roten skulle bygga ett torp med en golvyta på åtta gånger åtta alnar. (En aln = ca 0,59 m.) Till torpet kom en farstu, en liten loge med lada samt ett fähus för två kor.

     Vid krig skulle en fördubblingsman rekryteras av varje rote som sedan i enlighet med den ordinarie turordningen skulle ersätta avgångar bland båtsmännen. Dessa båtsmän erhöll i krigstid samma lön och utrustning som de ordinarie och utbetalningen av deras lega lydde under samma bestämmelser. I fredstid fick de varken lön eller persedlar.

     Ofta skrevs mer detaljerade kontrakt mellan rotebönderna och båtsmännen dels för att komplettera med sådant som inte togs upp där. När man städslades som båtsman för en rote var det praxis att förhandla om villkoren för tjänsten. Roten ville av naturliga skäl betala så lite som möjligt i enlighet med vad som absolut minst föreskrevs i förordningen. Båtsmannen ville givetvis ha så goda förmåner som möjligt, utöver vad den angav. Ibland kunde vissa förmåner bytas om båda parter kom överens. Vad rotebönderna måste betala och vad båtsmannen kunde kräva var också beroende på tillgång till villiga båtsmän. I krigstider, när det var särskilt farligt att bli båtsman, kunde städselpenningen rusa i höjden trots att den enligt bestämmelserna var begränsad till en viss högsta summa. Rent allmänt användes dock oftast ordet bör i bestämmelserna, vilket gav bönderna ett visst spelrum. Detta passade dem, eftersom varje landsända hade olika förutsättningar och olika sätt att avlöna sina båtsmän. Var det brist på åkerjord, avlönades båtsmannen med naturaprodukter och kontanter. Fanns det åkerjord eller jord för nyodling, fick båtsmannen mark att bruka, men i gengäld fick han mindre av övriga förmåner.

Tvister mellan båtsman och rotebönder

Det var inte ovanligt att kontraktet mellan rotebönder och båtsman ledde till tvister. De tillfällen då det oftast uppstod tvist mellan parterna var när kontraktet inte var tillräckligt klart skrivet och de båda parterna därför tolkade det olika, eller om någon angelägenhet inte alls nämndes i kontraktet. Tvister mellan båtsmännen och rotehållarna var ofta av ekonomisk karaktär. Om det inte kunde lösas med kompanichefens hjälp, hade han skyldighet att anmäla detta till landshövdingen som i sin tur var skyldig att skyndsamt pröva och avgöra tvisten.   

- - -

Tvister togs också upp på tingen.

Båtsmanstorpen och båtsmännens ekonomi

Torpen var uppförda på den bondes jord som stod i tur i roten att skaffa nytt torp. Torpen sågs inte som beständiga utan kunde stå ett antal år för att sedan flyttas eller rivas. Det var inte ovanligt att en rote hade flera torp på sina marker samtidigt. En avdankad och pensionerad båtsman hade kanske fått bo kvar i sitt torp. Gamla förfallna torp stod i många fall kvar och dessutom fanns ofta ett relativt nytt torp för den senare rekryterade båtsmannen. Ofta uppfördes torpet på jord som inte brukades eller på mindre bördig jord, som därför måste arbetas upp för att bli odlingsbar. Ibland rådde oenighet bland rotebönderna om var torpet skulle anläggas. Det fanns inga regler härför bara att de skulle byggas på bekvämligt läge. Inte sällan ledde detta till att de anlades utanför byns inägor, nära någon utjord eller allmänning. Det fanns inga mönsterritningar över hur båtsmanstorpen skulle se ut, endast grundläggande föreskrifter. Enligt förordningen från 1690 skulle en stuga mäta åtta alnar inom knutarna (cirka 4,8 m) och till det skulle finnas en loge med lada samt fähus för två kor. Dessa föreskrifter har inte alltid följts. Det finns exempel på torp som varit både mindre och större. Roten var normalt skyldig att hålla torpet i gott skick och vart tredje år skulle torpsyner ske, liksom vid av- och tillträde av ny båtsman. Synerna hölls emellertid inte alltid som de skulle och torpen var ofta inte i det skick de borde vara.

     En undersökning av torpsyner i Roslagen 1796 visar på de problem som förekom. En del av stugorna var så illa åtgångna att de måste rivas och byggas upp på nytt. Andra var illa huggna, stockarna passade dåligt intill varandra och de hade dålig drevning, något som gjorde dem otäta. Ibland hade man inte byggt huset på stenfot utan lagt golvet direkt på jorden varför de understa stockarna ruttnade. Andra problem kunde vara för små fönster, att det saknades fyllning i golvet eller att stugorna var mindre än föreskrivet. Kompanichefen skulle övervaka att båtsmännen var försedda med torp enligt kontrakt samt genom medverkan vid torpsynerna se till att de var väl underhållna.

     Undersökningen visar också att båtsmännen i stor omfattning själva ägde sina torp. (I undersökningen framgår att 25 av de 61 ordinarie torpen där syneprotokoll påträffats ägdes av båtsmännen.)

 

 

 

 

Waxens båtsmanstorp i Landsboda, Länna socken, Norrtälje kommun. Torpet revs på 1950-talet. Lägg märke till så nära byvägen torpet låg.

Det är troligt att roten för att slippa skyldigheten att underhålla huset skänkte det till sin båtsman.  Endast själva huset och inte marken huset var byggt på gavs då bort av roten och däri låg kanske en fördel för bönderna. När båtsmannen blev gammal kunde de därmed spara in på fattigvården för honom och hans hustru. En undersökning av båtsmanstorpen på Åland har visat på ett liknande tillvägagångssätt.

     I båtsmanskontraktet bestämdes hur stort torpet skulle vara och hur länge båtsmannen skulle ha rätt att bo på torpet. Som en slags pension kunde han få besittningsrätt till torpet så länge han levde, vanligtvis berodde dock detta på hur länge han tjänat. Det skedde vanligtvis om han tjänstgjort 20 till 30 år.

     Den uppodlade jorden försåg i bästa fall båtsmannen och hans familj med en del av livsnödvändigheterna.  Båtsmännen hade som regel ett par kor och lite småkreatur på torpet. Dessa djur drygade ut kosthållet och kor användes ibland till att dra plogen på åkrarna. Båtsmanshustrurna skötte om torpet och jordbruket när mannen var i tjänst. Båtsmännen kunde också ägna sig åt fiske, om de tilläts göra detta på roteböndernas fiskevatten. Det var inte ovanligt att båtsmannen och i vissa fall även hans hustru ägnade sig åt olika hantverk trots att sådant hindrades av skråförordningarna. Det fanns ett stort behov av hantverkare på landsbygden och myndigheterna var ofta tvungna att låta s.k. gärningsmän arbeta där.

     Båtsmannen kunde dessutom dryga ut sin inkomst genom sjöresor på handelsfartyg, något som uppmuntrades av kronan för att öka hans befarenhet och övning. I ett kungligt brev från 1733 stadfästes att var tionde båtsman kunde få ta hyra på ett handelsfartyg, men endast en tredjedel av dessa kunde ta hyra på fartyg som gick utanför Östersjön. För alla sådana resor måste en smärre depositionsavgift erläggas av båtsmannen och båtsmannen måste få tillstånd av kompani- och regementschef. En förändring kom under mitten av 1700-talet, eftersom många ogifta båtsmän tidigare hade rymt under sådana resor. Det stadgades nu, för att de inte lika lättvindigt skulle rymma, att de endast kunde permitteras om de deponerade 100 daler silvermynt. (För övrigt såg kronan med oblida ögon på dessa rymningar, något som avspeglas i det att en rymning från ett kofferdifartyg skulle anses med lika straff som om han rymt från kronans fartyg. Detta innebar att båtsmannen sinte hamnade under civil rättsskipning utan under militär sådan. Straffet för rymning var döden eller gatlopp. Beloppet var sannolikt så högt att många båtsmän avstod från att utnyttja dessa resemöjligheter. Därigenom förlorade flottan troligen en viktig utbildningsresurs för sitt manskap.

     I övrigt var båtsmannen ganska bunden till bostadsorten och han hade inte frihet att röra sig inom ett större område. Inom korpralskapet fick han vistas var som helst, men vid frånvaro från hemmet tre dagar eller längre, måste anmälan göras till korpralen eller överrotemästaren. Han fick inte resa utanför korpralskapet utan permission av korpral eller överrotemästare. Inom regementets stånd (som regel länet) kunde båtsmannen få resa om han hade permission av kompanichefen och bifall från rust- eller rotehållare. För längre resor krävdes genom kompanichefen permission från regementschefen och bifall från rust- eller rotehållare. Vid permission krävdes att båtsmannen uppgav anledningen därför samt vart han skulle resa och hur länge han skulle vara borta.

     Båtsmannens ekonomi var oftast knapp, särskilt om han hade en stor familj med många barn. Å andra sidan hade han ett hus med ett litet jordbruk och några djur så länge han var i tjänst och goda möjligheter till ägande av huset på ålderns höst. De som blev båtsmän var till största delen drängar, torparsöner, soldat- eller båtsmanssöner samt till en del också bondsöner. Båtsmansyrket kunde tydligen vara lockande även för unga bondsöner, som inte kunde ärva familjegården, när den var för liten för hemmansklyvning. Om alternativet var livslång drängtjänst, var kanske båtsmanstjänsten att föredra. Legan hägrade säkert för en del, för andra var tjänstgöringen kanske ett äventyr, men torpet och dess jord bör ha sett som den ekonomiska basen.

     Båtsmannens sociala status är svår att bedöma. Man kan fråga sig nämligen hur stort anseende torpet och torpjorden gav. Hur tolkades båtsmannens relativa frihet vad gäller näringsidkande om den vägdes mot den begränsade geografiska rörligheten liksom mot båtsmannens beroendeförhållande till rotebonden? Var soldatyrket en högt ansedd syssla i bygden? Den sociala statusen synes ha ändrats från tid till annan och dessutom varierade den i olika delar av Sverige. En viss uppfattning om båtsmännens sociala ställning kan uppgifter om vilka de gifte sig med ge.  Av elva båtsmäns giftermål mellan 1723 och 1766 i Högsjö socken var bruden i tio fall pigor och i ett fall bonddotter.  Detta tyder på att bonddöttrarna inte var särskilt attraherade av att bli båtsmanshustrur.

     Skyldigheten att hålla en båtsman var en pålaga för rotebönderna, framför allt under det yngre båtsmanshållet, dvs. efter Karl XI:s reformer, eftersom det då inte längre innebar någon skattelindring. Bönderna knotade också ofta över båtsmansroteringen. De försökte klara sig undan på olika sätt, ofta genom att undanhålla deras avtalade lön och övriga förmåner. Knotet riktades mest mot myndigheterna och inte mot båtsmannen personligen, även om denne ofta kom i kläm. Som nämnts ovan fanns flera olika sätt att rekrytera och underhålla båtsmän. Samtliga former tillämpades periodvis och parallellt med varandra. Detta ledde naturligtvis också till olika levnadsvillkor och därmed olika social status för de olika båtsmannakategorierna.

- - -

I kronans tjänst

För att hålla kontroll på båtsmännen indelades de i grupper om tio och för varje grupp utsågs en överrotmästare eller korpral. Dennes uppgift var att rapportera dödsfall och rymningar, tillse att männen inte olovligt lämnade sin hemvist, uppbåda dem till tjänst såväl i krig som i fred och att upprätthålla ordning under marscher. Från den lokala uppsamlingsplatsen marscherade man till kompaniets uppsamlingsplats och därifrån med kompaniet vidare till den örlogsstation där tjänstgöringen skulle ske. Giltiga orsaker för att utebli var när båtsmannens egendom hade brunnit, när hustru eller barn eller han själv var sjuk, när han ärvt något och måste övervaka arvskiftet samt när han var permitterad för sjöresa med handelsfartyg.

     Ibland hölls mönstringen innan marschen påbörjades och ibland när man kom fram. Därvid kontrollerade befälet att båtsmannen medförde de persedlar han skulle ha från sina rotebönder. Det förelåg skillnader i båtsmännens utrustning. När båtsmännen 1789 under kriget mot Ryssland uppfordrades till Helsingfors hade (exempelvis) Nils Dal för rote 58 betydligt fler persedlar än Erik Råberg för rote 62. Skillnaden låg främst i de persedlar som båtsmännen fick ut vart tredje år. Dal hade tre rockar, tre hängmattor, tre täcken och tre säckar samt en hatt. Råberg hade endast ett exemplar av varje sådan persedel, eftersom han var så pass ny att han inte fått mer än en första omgång persedlar av sina rotebönder. Vad gäller ettårspersedlarna förelåg däremot ingen skillnad mellan de två båtsmännen och inte heller vad gäller resten av båtsmännen i rullan. Under sjötjänst led båtsmännen ofta av en kronisk brist på torra kläder, varför många ombyten var viktiga för en god hälsa. Likaså var det ur hälsosynpunkt revolutionerande när de fick hängmattor att sova i och därmed slapp ligga direkt på det råkalla och kanske blöta däcket.

     När skärgårdsflottans båtsmän kallades till ekaderstationen, exempelvis Stockholm eller Sveaborg, medföljde det egna kompanibefälet. Att dessa förflyttningar inte alltid var de lättaste att kontrollera visar ett kungligt brev från den 3 maj 1790, ”där befälhavare för tågande troppar anmodas på det allvarligaste att ofelbart vara manskapet under marschen följaktiga och över dem hava den nogaste tillsyn till förekommande av alla slags oordentligheter…”

     Rotebönderna skulle ge båtsmännen mat för färden och i varierande grad aven för en tid efter framkomsten och i denna proviant ingick ofta även brännvin. Till marschen skulle bönderna ge båtsmännen ”skjuts”, vilket innebar att de lät båtsmännen nyttja en häst med kärra per åtta man att lasta packningen och provianten på. Ett annat vanligt sätt att färdas från Västernorrland ned till Stockholm var med en typ av båtar som kallades lodjor. När båtsmännen kom fram lämnade kompanibefälet från båtsmännens egen bygd över dem till örlogsstationens eller fartygschefens befäl, sannolikt inte utan en viss lättnad efter den långa resan. Detta system skiljde sig från arméns normala befälsförhållande, där kompani- och regementsofficerare förde sina soldater såväl hemma som på marscher och i fält.

     Båtsmännen hade olika uppgifter på örlogsstationen. Där fanns både varvsarbete att utföra och fartyg som måste bemannas. När man bestämde fartygsbesättningar försökte man sprida båtsmännen från samma socken över flera fartyg, så att inte samtliga rotar i en socken miste sina båtsmän om ett fartyg gick under. Ofta fanns därför manskap från flera kompanier på ett och samma fartyg.

     Under fredstid tjänstgjorde kompanierna inte i sin helhet. Med Västernorrlands två kompanier uppdelade i två delar tjänstgjorde dessa i turordning vart fjärde år.

- - -

     Tjänsten innebar som regel en årskommendering, men oftast tjänstgjorde man inte alla årets månader. Undantagsvis förekom sommartjänst eller speciella arbetskommenderingar till varv. Om båtsmannen var utbildad timmerman, en kategori som var mycket efterfrågad, kunde han tjänstgöra varje år, men fick i gengäld vissa förmåner. Dessa kunde vara dubbel skjuts och extra kontantlöning. Tjänst varje år var inte populärt bland timmermännen och de extra förmånerna var ett sätt att få dem mer välvilligt inställda därtill. Det fanns en tydlig skillnad mellan båtsmän och soldater. De indelta soldaterna utgjorde en nästan gratis arbetskraftsreserv som ofta användes till olika fästningsbyggen. Båtsmännen var mer privilegierade, eftersom de nästan aldrig uttogs till sådana arbeten. Undantag var uppgifter där det behövdes vant sjöfolk, som vid byggandet av Göta kanal. Båtsmännen i skärgårdsflottan var som regel kommenderade att arbeta på varven i Stockholm eller Sveaborg.

     Skärgårdsflottans mindre fartyg kunde klara sig med ett minimum av sjövant folk. Besättningarna på skärgårdsflottan bestod därför till stor del av armésoldater – under 1808 lantvärnsmän – som fungerade som roddare och ibland som landstigningsstyrka. Båtsmännens tjänstgöring på dessa fartyg gällde mest det som hade med segling att göra samt speciella sjömansarbeten. På de större segelfartygen i skärgårdsflottan arbetade de med alla typer av sjömanssysslor, med rodertjänst eller ”till väders” bland master och segel. Övning av båtsmännen skedde på eskaderstationen eller ombord på fartyg. Det var främst praktiska sjömanskunskaper som trimmades, såsom arbete och underhåll av rigg, segel och annat. Även om det fanns speciellt utbildade artillerister ombord, övade båtsmännen också handhavande av kanoner. (Särskilda artilleribåtsmän inrättades inte förrän 1845, då ett par kompanier båtsmän överfördes till denna speciella tjänstgöring. År 1853 konstaterade man att dessa inte räckte och varje båtsmanskompani fick då en andel av sina båtsmän utsedda till artilleribåtsmän. Artilleribåtsmän tjänstgjorde som kanonkommendörer.) Kanondrillen var i stort sett den enda organiserade övning som förekon, i övrigt fick man ofta lära sig de nödvändiga kunskaperna av de mer erfarna sjömännen.

     På galärerna, kanonsluparna och kanonjollarna fanns inget sovutrymme och ett mycket litet proviantutrymme, vilket innebar att besättningen fick sova i land i tält eller inhysta bond- och fiskestugor. Ibland kunde de få sin kost direkt från en närliggande stad eller by med den fördelen att det var färsk mat och inte den vanliga skeppskosten som levererades från kokbåtarna eller tillreddes på öar och skär. Sistnämnde kost bestod normalt av gröt och ärter med torkat kött, salt strömming eller torkad fisk till sovel. Till detta kom också bröd bakat av rågmjöl, s.k. ”knallar”, som var så hårda att de måste ligga i blöt innan de tuggades. Som dryck användes brännvin utspätt med vatten. Brännvin och tobak var den allmänt vedertagna medicinen mot de flesta åkommor i flottan.

     Förlusterna i strid var ofta mindre än av farsoter och andra sjukdomar. Ombord på fuktiga och kalla fartyg eller hopträngda i långa mörka baracker vid varven insjuknade båtsmännen i stor omfattning och många dog. Under krig hann båtsmännen bara tjänstgöra i genomsnitt fyra till nio månader innan de dog eller avskedades. Avsked kunde betyda att de skadats eller blivit sjuka och ej längre var tjänstedugliga.

- - -

     När båtsmannen pensionerades, blev ”gratialist” som det kallades, fick han en viss pension från staten. Denna kom ur amiralitetets krigsmanskassa. Att döma av båtsmansrullorna ansågs en båtsman som regel vara gammal, oftast sjuklig eller uttjänt vid 40-50 års ålder. När de pensionerades hade många tjänat som båtsmän under 15-20 år.

- - -

Avslutning

Båtsmännens och de indelta knektarnas levnads- och tjänsteförhållanden liknade varandra i många avseenden. De bodde i torp tilldelade av rotebönderna och kom tidvis i konflikt med dessa. Båtsmannen och knekten kombinerade båda den vanlige torparens lantliv med soldatens otrygga liv. Tjänstgöringen vid skärgårdsflottan kunde vara hård och en stor del av båtsmännen dog i kronans tjänst, framför allt under krigstider.

     I Danmark kallade man de svenska båtsmännen för ”bonddrängar doppade i vatten”. Det kan sannolikt ligga en del i detta, eftersom det ofta var sjöovant lantfolk som knappt kunde simma, som bemannade de svenska fartygen. Men den organisation som växte fram genom båtsmanshållet innebar å andra sidan en ständig beredskap, varför den svenska mobiliseringen gick mycket snabbt, mätt med 1700-talets mått, en viktig förutsättning om man skulle kunna försvara de svenska områdena på andra sidan Bottenhavet och Östersjön.

     Båtsmännen levde ett i många stycken knapert civilt liv, där stugan kunde vara dragig och kall, den lilla åkern inte gav så mycket skörd och där rotebönderna kunde vara illvilligt snåla med det som båtsmansfamiljen enligt kontraktet skulle ha. Å andra sidan fanns det en trygghet inbyggd i båtsmannaorganisationen. Om båtsmannen for illa och måste lämna tjänsten, blev det till nackdel även för rotebönderna. De var då tvungna att rekrytera en ny, något som innebar merkostnader. Det bör därför ha legat i deras intresse att måna om sin båtsman tillräckligt mycket för att han inte skulle lämna tjänsten i förtid. För bonddrängar och båtsmanssöner som lät sig rekryteras kunde tjänsten i flera avseenden tänkas framstå som attraktiv, ett sätt för dem att få en självständig tillvaro och garanteras en viss inkomst. Fick man dessutom se lite mer av världen fanns det ju något att berätta, när man återvände till hembygden.

SLUT

 Länk: Exempel på originella båtsmansnamn