Släkt- & soldatforskning

och mycket om Roslagen

Kyrkgrop och kultplats vid Mora by

FÖRSTA GÅNGEN HELGÖ blev nämnt i skrift var troligen i början av 1600-talet vilket bevisas i en Riddare-Syne-Rättens dom från 1746, angående en tvist om fisket i Bergshamraviken mellan bönderna i Mora respektive Bergshamra i Länna socken så hänvisas till en Lagmans-Syne-Dom från den 31 augusti 1627.

I LÄNNA FÖRSAMLINGS HUSFÖRHÖRSLÄNGD från slutet av 1600-talet finns Helgö också upptaget som en särskild rote. Möjligen går den indelningen tillbaka ända till tiden för Ledungsflottans förekomst, den flotta som upphörde under 1200-talet. Varje rote hade nämligen skyldighet att ställa roddare till förfogande för flottan för att ro det skepp som Frötuna-Länna skeppslag skulle rusta - alltså skulle man ansvara för såväl bemanning som proviant.

"Helg-ön kallas den del af bemälte ö som Mörtsunda, Dyvassö, Lögla och     Gjärdesnäs innehafwa",  skrev lantmätaren om landområdet.

Gården Mörtsunda på 1800-talet eller i början av 1900-talet. "Gåra-målning" av okänd artist.

Ön blev halvö

I dagens läge är det ju inte längre någon ö utan en halvö som begränsas av Österviken, Urösundet, Slängsbodaströmmen och Moreviken. Vissa delar av norra Helgö tillhör idag Mora och Slängsboda och folket i Mora by ser skogsområdet med Helgöberget, vilket ligger mellan riksväg 276 och Moreviken, som en helt naturlig del av sina rekreationsområden.

Lantmätaren Brauns uppgift, när han skulle rita sin karta, var främst att lösa en långvarig tvist om fisket mellan bönderna i trakten. Han noterade:

"att jordegarne sins emellan styft påstå sin talan, hwar mot annan och icke en twärhands bredd willja för hwarandra ur wägen vikas ..."

Helt tydligt var det hårda bud när lantmätaren försökte få ordning på fiskegränserna.

Kyrkgropen i Mora

Tolkningen av namnet Helgö uppfattas allmänt av dem som forskar om ortnamn som "den Heliga ön". Den välkände hembygsforskaren, numera bortgångne Åke Söderman menade, att det kan vara befolkningen på Helgö som först tog emot det kristna budskapet inom våra nuvarande sockengränser. Och kanske landsteg någon utsänd förkunnare under tidig medeltid på Helgö? Det finns inga belägg för namnet under medeltiden, vilket kan förklaras av att Helgö inte var ett kameralt distrikt. Det är byarna på ön som är uppräknade i skattelängderna.

Men om öns namn ska tolkas som Åke Söderman antydde så blir sägnen om den så kallade kyrkgropen vid Mora ännu intressantare. Var det just här den första träkyrkan började byggas? frågade sig Söderman. En lämpligare plats kan man knappast tänka sig  -  belägen på ett näs mellan två skärgårdsvikar, alltså Österviken och Moreviken. Ett säkert svar på den frågan kan man få först efter att man gjort en arkeologisk utgrävning, men någon sådan har man inte fått till stånd - ännu.

Men vi ska dock få se nedan att det finns en helt annan åsikt om lämpligheten av att placera Länna första kyrka vid Mora by.

Man byggde på dagen - vilket revs på natten

Sägnen om kyrkbygget vid Mora är en tradition som fortfarande lever kvar i bygden. Det påstås nämligen att det som byggdes upp av kyrkan på dagen det revs ner under den följande mörka natten. Sägnen handlar alltså om reella stridigheter i bygden. Det pågick alltså en maktkamp mellan grupper i den dåvarande befolkningen. Eftersom sockenkyrkan i Länna troligen blev färdigbyggd år 1303 så måste stridigheterna i Mora ha ägt rum i mitten av 1200-talet, det är något man vågar gissa.

Moraborna och Helgöfolket fick ge vika för en starkare makt, ansåg alltså Åke Söderman. De flesta människorna bodde utmed den uråldriga vattenled som skar tvärs genom en rätt rikt befolkad bygd  -  från Penningby till Västerlisa vid den tid då kyrkostriden utkämpades. På den plats där Länna kyrka kom att uppföras har det troligen sedan urminnes tider legat en tings- och kultplats. Det var vid just sådana platser kyrkorna ofta byggdes, menade den beläste Söderman.

Det här var vad som fanns kvar år 2014 av kyrkgropen i Mora. Fakta om fornminnet finns i texten nedan och som beskriver Riksantikvarieämbetets inventering 1978. På bilden står numera bortgångne kyrkvärden Fritz Andersson, Mörtsunda, på en sten i gropen. Platsen är lätt att besöka  den ligger bara cirka 10 meter från riksväg 276.

Inventerat fornminne 

Följande är citerat från Riksantikvrieämbetets fornminnesinventering 1978.

(RR = Rolf Rydén); Nr 30 11J3C - kartblad Mörtsunda 3; Art: Tradition; Benämning: Kyrkåkern; Orientering: 10 meter väster om landsvägen (väg 276) och 35 meter söder om åkerkant; Terräng: Plan moränmark. Åker; Tradition: Morabönderna började bygga en kyrka på åkern, Lännabönderna, som ville ha kyrkan i Lännabyn, kom på natten och rev ner det Morabönderna byggt upp. Den stenfyllda gropen i åkern är enligt traditionen resterna av Moraböndernas försök till kyrkbygge. (Sageskvinna: Margit Schönquist, Mora 1:40.)  -  Nu syns i åkern en ca 10 x 7 m (N-S) och 0,5 m djup grop. I gropen syns talrikt med stenar 0,1 - 0,9 m stora. Gropens yta är ojämn. 

En avvikande teori

Manfred Ohlsson hette en känd hembygdsforskare från Rådmansö i Roslagen. Han skrev om Helgö och om kyrkgropen i Mora i en artikel i Roslagens Sjöfartsminnesförenings årsskrift "Rospiggen" 1973. Ohlsson menade att i Mora skulle alltså den första kyrkan i Länna socken ha börjat uppföras, men att bygget skulle ha avbrutits beroende på oenighet om platsen bland ortens mest inflytelserika bönder. En sådan orsak förefaller ju ganska sannolik. Fast Manfred Ohlsson hade också en något annorlunda fundering om anledningen till förflyttningen.

Platsen tycktes ha varit väl vald med hänsyn till topografin, menade Ohlsson, men han trodde också att landhöjningen kan ha spelat in. Om sundet hade uppgrundats så hade det knappast betytt så mycket medan de övriga vattendragens läge utan tvivel betydde en hel del.

Om man studerar kartans höjdsiffror så har läget för Lännas medeltida gråstenskyrka flera fördelar: Edsviken och Penningbyån medgav raka vägen upp till Penningby och Väsbysjön ligger enligt kartan bara sju meter över havets nivå och Kyrksjön bara en dryg meter högre.

Alternativa kyrkvägar med farkoster

Från väster kunde kyrkfolket bekvämt färdas över sjön Addarn. Höjdskillnaden mellan nämnda sjö och Lisasjön är nu endast 6,5 meter (detta skrev alltså 1973, min anm.), men för ettusen år sedan var det knappt någon höjdskillnad alls. Addarsnäs hade väl på den tiden ännu inte blivit något näs. Och norrifrån kunde man väl ro genom Fäglasjön och via strömmen tog man sig ner till Hagsjön och vidare i en ström fram till kyrkan, som ju ligger i det så kallade sjökorset.

Här en kyrkbåt i modernare tappning.

Söderifrån kunde man ro över Gunnsjön och dra båten över Gunnedet. Fast nivåskillnaden mellan denna sjö och Bergshamraviken var större  -  enligt kartan är den cirka 12 meter. Att ta sig över den tröskeln erbjöd nog redan under tidig medeltid större  svårigheter än om man färdades genom Edsviken och Penningbyån. De mäktiga jordägarna i uppsocknen tyckte väl att tolftkyrkan var bättre lokaliserad i socknens fastlandsområde än den skulle ha varit längre ut mot öarna och havet.

Om en kyrka någonsin har funnits vid Kyrkåkern, skriver Manfred Ohlsson, fädigbyggd eller ofullbordad så måste det ha varit (eller skulle ha blivit) en stavkyrka. Men det kan också förhålla sig så, att den hedniska kultplatsen  (se avsnittet nedan) hade kristnats sedan den hade upphört att fungera. Den kristna kyrkan övertog nämligen kulthemmanen och kyrkorna uppfördes på eller i grannskapet av dessa gårdar och offerställen.

Kultplatsen på Helgöberget

Om nu ingen stavkyrka har funnits vid Mora så har åtminstone kultplatsen funnits där, menade Manfred Ohlsson. Här citeras  hans artikel i årsskriften "Rospiggen" 1973:

"Som en medveten eller omedveten relikt av hedendomen har man brukat tända valborgsmässoeldar på de bergshöjder, där fordom offereldarna brann. På höjden vid Kyrkåkern (Helgöberget alltså - min anm.) har man i äldre tid samlats kring majelden. Detta hade Arne Fredrikssons (i Mora by, min anm.) förfäder bevittnat eller deltagit i. Nedanför berget hade också fruktbarhetsriter övats, ty där hade ungdom av båda könen roat sig med kärlekslekar. Namnet Kärlekshagen eller Kärleksängen (dock en knapp kilometer bort, min anm.) bevarar alltså ett minne av en hednisk gudadyrkan.

På sätt och vis kan man konstatera, att hedendomen lever ännu tusen år efter kristendomens andliga seger över svearna.

Söder om Mora reser sig en skogsklädd bergshöjd. Denna höjd, vars topp når 35 meter över havets nivå, är den verkliga Helgön. Om man beräknar landhöjningen ('vattuminskningen' som man uttryckte sig på Gustav Vasas tid, min anm.) till 50-60 cm per århundrade, så skvalpade havsvågorna kring ön redan ett par tre tusen år före Kristi födelse. När man tagit sig uppför branten, befinner man sig vid en skålformig yta med kanske uppåt 15 meters diameter. Den är fylld med otaliga rullstenar och grus. Den liknar en grund fruktskål i jätteformat, fylld med plommon. Det är en bildning före stenåldern, när inlandsisen skred över landet. Havsvågorna tog hand om de lösa stenarna, som den förde med sig, och formade dem runda, emedan skålens kanter hindrade att de sköljdes bort.

Skålens innehåll har tydligen i senare tid varit ett föremål för människors intresse. Man har rört om bland stenarna och fört bort en del. Kanske har de av vågorna rundsvarvade stenarna blivit kantstenar kring grannbyarnas trädgårdsrabatter. Eller har man kanske trott att stenkloten ägde någon magisk kraft från den hedniska kult som bedrevs där uppe i den grå forntiden?

De våldsamma brottsjöarna kring den öde klippan skulpterade med hjälp av lösa stenar fruktbarhetssymboler (såsom fallos och cunnus), som gjorde sådant intryck på stenåldersfolket, att platsen togs i anspråk för kult och dyrkan. Det var sannolikt också anledningen till namnet och att skäret eller klippan och med tiden ön, som alltmer höjde sig ur havet, blev fridshelgat område."

Min sonson Herman Palmqvist, 5 år, sitter vid "grottöppningen" vid den märkliga stenformationen på Helgöberget. Bilden togs 2012. Mossa, blåbärsris och annan växtlighet har förvandlat den miljö som Manfred Ohlsson beskrev på 1970-talet.

"I vårt land finns ju flera kända Helgöar, som den i vår tid berömda ön i Mälaren och Helgö i Frösunda. Hela 66 helgnamn är kända, men det är troligt, att de är många flera, ty namnen har väl undergått förändringar under århundradens lopp; h-et kan ha fallit bort, så att till exempel Helgö blivit Elgö. Sjön Älggreten i socknen har antagligen kallats Helggreten. I så fall skulle den för mycket länge sedan ha varit en hednisk offersjö."

 (Slut på citat.)

Här ser man rundningen som svarvats av stenarna utanför grottöppningen. Min hustru Karin poserar. Bilden är tagen 2011.  

Här ovan ett par äldre bilder från kultplatsen, vilka troligen togs på 1950- eller 1960-talet, förmodligen av Stockholms Läns Museum. Man kan tydligt se att över-växningen var av betydligt mindre omfattning vid den tiden.

---------------------------------

Roland Palmquist text 2016