Släkt- & soldatforskning

och mycket om Roslagen

Mylingar och annat övernaturligt i byarna

MYLINGAR KUNDE FÖRR UPPTRÄDA på olika ställen i Länna socken, men den mest kända platsen i hela socknen var Markällan intill Mora vägskäl. Från den platsen finns ett flertal historier om den skrämmande företeelsen.

En myling (den kunde också kallas mjöling, myring eller myrding) var vålnaden av ett odöpt barn som hade dött  -  oftast genom att barnets moder hade tagit livet av sin avkomling  -  vilken sedan hade begravts i lönn i ovigd jord. Den lilla vålnaden kunde ibland komma för att ta hämnd på sin dråpare. En del mylingar kunde ge ifrån sig ett visslande ljud och nästan alltid var mylingarna ondsinta. De var alltid små men ändå väldigt tunga.

   I Länna socken finns (ev. fanns) det mylingar förutom vid Markällan i Mora (se nedan), vid Bergshamra, vid Strand på Fiskaruddens marker, vid Skinnsäcken i Vik och vid Krokbacken mellan Lännaby och Österlisa.

Så här kunde kanske en Myling se ut.

 

Vittnesmål från olika håll

En kvinna som hade hört en del om mylingar var Selma Jansson, som bodde i en liten stuga i Grovsta. I sin ungdom tjänade hon, liksom så många andra unga flickor gjorde, piga på flera platser i socknen. Hon berättade om en händelse då mylingen var inblandad: "Det var när jag var barn så berättades det om en bonde som hette Anders Jansson. En dag på vintern när han kom körande från Hästängen i Bergshamra så kom han ju förbi Markällan och just där började hästarna att frusta  -  trots att han inte hade något lastat på kälkarna. Bonden hoppade då av kälken han satt på för att se vad som stod på. Då fick han se att det satt en myling på bakkälken. Anders Jansson fann dock på råd, han kopplade bort den bakre kälken och fick köra utan den hem till Grovsta. När han kom hem så sa han förskräckt: 'Morfar, morfar, kälken står kvar.'" Selma Jansson berättade att den upprörde bonden var tvingad att hämta den kvarlämnade kälken dagen därpå.

   Karl Engman från Grovsta berättade om ett gäng med ungdomar som en kväll gick förbi den beryktade Markällan och att de då fick höra otäcka ljud från skogen och de blev förstås mycket rädda.

Flickan hörde konstiga ljud

Här en typisk historia om en myling från Ljusterö i Roslagens skärgård:

   I trakterna mellan Stensvik och Tranvik på Ljusterö hörde en ung flicka en gång konstiga ljud från ett dike. Hon stannade och lyssnade noga och kunde till sist uppfatta att det var en barnaröst som sade: "Benet är långt, byttan är trång, tager pinnen ..." Flickan hörde också visslingar nerifrån diket. Hon blev förstås rädd och sprang fortast möjligt hem och berättade vad hon hade upplevt. När man senare började gräva i diket så fann man en bytta med ett barnlik. Det var alltså en myling hon hade hört.

Stort ohägn vid den branta backen

På ett ställe i Roslagen, berättas det, fanns den myling som höll till vid gamla Puttbacken mellan Lunda och Kvilunda. Just i den backen gjorde mylingen de vägfarande stort ohängn genom att tjuvåka på lasset efter hästen. För när mylingen åkte med uppför backen så stod fradgan om hästens gap och svetten låg som ett såplödder över skinnet på kraken. Och i nerförsbacken var det lika bedrövligt för då fick hästen lov att ligga på hasorna för att kunna bromsa. Ofta hoppade selpinnarna ur och hela lasset stjälpte. Om så skedde kunde man höra ett pipande och elakt skratt från mylingen.

Markällan vid Mora - en Trefaldighetskälla

Markällan vid Mora räknas som en fornlämning även om man inte kan återfinna den idag. Följande rapport om inventering finns registrerad:

Trefaldighetskälla  -  Markällan  -  i Mora, länna.

Fornlämning, inventering 2/8 1979

RR Nr 151 11J3C, Kartblad: Mörtsunda 1

Art: Trefaldighetskälla. Benämning Markällan. Terräng: Vägdike.

Trefaldighetskälla, ej påträffad vid Riksantikvarieämbetets inventering 1978. Ursprungligen belägen 1 meter öster om landsväg och 0.7 meter i diameter. Landsvägen nu rätad och breddad varför schaktmassor nu sannolikt döljer källan. Öster  om källan fanns förr en igenslammad grop där en kyrkklocka sänkts. Ungefärligt läge utprickas på flygfotobilden. Inga synliga rester.

Det spökar vid Markällan enligt uppgift av hemmansägare Söderman, Hästängen. 

Enligt Wikipedia är Trefaldighetskällan en enligt gammal folktro en vattenkälla med läkande kraft. Källorna har ofta medeltida, katolskt ursprung, men de kan från början ha varit forntida offer- eller kultplatser. Det var viktigt att vattnet från källan rann mot norr. Det ondas hemvist var norr och dit kunde sjukdomen återförpassas. Föremål av metall  -  mynt och nålar  -  har offrats vid källorna ända in på 1900-talet.

   Största möjliga effekt hade det helande källvattnet om det dracks på Trefaldighetsaftonen  -  alltså sju dagar efter pingstafton som ju infaller sju veckor efter påsk. Trefaldighetsafton infaller dessutom alltid vid fullmåne, vilket understryker firandets förkristna karaktär. Lämplig vattenmängd för bästa läkande effekt lär ha varit sju klunkar ...

Enligt en gammal sägen skulle alltså en kyrkklocka ha grävts ner intill Markällan i Mora och man får väl anta att det skedde vid tiden för ryssarnas härjningar i Roslagen år 1719-

Den välkände konstnären Carl Larsson tecknade den här bilden  -  en bokillustration  -   som visar hur man släpar iväg en tung klocka för att gömma den.

Det fanns också andra varelser ...

Sjöfararna i Roslagen hade givetvis kontakt med en del övernaturliga varelser. Här presenteras några av dem:

Rådaren var en skeppstomte som gav varsel och som varnade sin skeppare för storm. Varningen skedde antingen genom att Rådaren knackade på kajutdörren eller genom att den såg till att det knarrade i roderkättingen.

Havsfrun (havsrå, sjörå eller sjögubbe) kunde som man förstår vara av båda könen. Oftast var det en grann kvinna framifrån, men baktill såg hon ut som en rutten trädstam eller också var hon försedd med fiskstjärt.

Gasten var ett spöke och benämning på de flesta supranormala (övernaturliga) döda och som verkligen låter höra av sig genom skrän och skrik eller gälla skratt (därav verbet gasta). Speciellt i kusttrakter var gasten mer vanlig, eftersom han eller hon oftast var en drunknad människa. Ett annat säkert tecken var att gasten hängde sig på och kramade en människa, vilket är förklaringen till ordet gastkrama, vilket kunde ge plötsligt påkommen värk eller håll.

Näcken var det allmänt använda namnet på ett övernaturligt vattenväsen i svensk folktro. Strömkarl, forskarl, kvarngubbe var andra vanliga benämningar i upp-ländska trakter. Ordet näck härrör ur ett germanskt ord med betydelsen tvätta eller bada. Näcken hade manlig gestalt och uppfattades vanligen som farlig, dels genom att han antogs försöka dränka människor, dels som sjukdomsalstrare.

   På landbacken fanns det (och finns kanske fortfarnade) också varelser eller väsen som oroade människorna. De tre vanligaste var:

Skogsrået (skogsfru, skogssnuva) som var ett skogsbundet solitärväsen i kvinnlig gestalt. Hon var försedd med urholkad rygg eller med svans. Till skogsrået var en rad sägenmotiv knutna, många av erotisk art.

Skogsrået i sin rätta miljö.

Spöket. Ordet spöke syftade vanligen på ett immateriellt framträdande av en mänsklig gestalt, som när den kunde identifieras ständigt visade sig föreställa en avliden människa. Spöket ville  -  till skillnad från gengångaren  -  nästan alltiduppnå någon form av kontakt med den som såg det. För det mesta ville spöket förmedla ett viktigt budskap till personen ifråga eller till någon i personens omgivning.

Gengångaren uppenbarade sig för människor och de upplevde det hela som en scen spelades upp om och om igen. Fenomenet var alltid knutet till en viss byggnad eller en plats och det var omöjligt för iakttagaren att få kontakt med en gengångare. 

 

En mycket typisk gengångare.

Roland Palmquist text