Släkt- & soldatforskning

och mycket om Roslagen

Mora by - Gamla hålvägen vid Stybbet

NÄR MAN KOMMER FRÅN MORA BY och går mot kommunala badplatsen så passerar man Stybbet  -  det gamla men ombyggda båtsmanstorpet  - vilket ligger på vägens högra sida. Man kommer så, cirka etthundra meter längre fram på motsatta sidan, till hålvägen. Den är delvis igenvuxen och löper uppför backen i storskogen. Den som är nyfiken frågar sig kanske: När och hur kunde den här vägen ha uppstått?

Slitage från hovar och klövar

En hålväg är alltså en sorts fornlämning som berstår av en fåra i marken, vilken har bildats av att det för länge sedan har gått en körväg där. Fåran har främst bildats av slitage från hästhovar, klövar och människors fötter liksom av regnvatten som har forsat nerför vilket har eroderat marken.

   Där en väg på grund av nednötning blev alltför djup eller på annat sätt obekväm valde man att gå vid sidan om de ställena och därför kan man i hålvägsområden ibland se flera parallella stråk. Vissa hålvägar är V-formade i genomskärning medan andra kan ha en mer U-liknande form, som visar att de fortfarande användes när man så småningom började nyttja vagnar för sina transporter. Hålvägar finns oftast på åsar eller i sluttningar.

                                      En typisk hålväg i blandskog.

Minnen från rysshärjningarna?

Man kan fråga sig när och hur just hålvägen vid Stybbet uppstod? Jag har en teori som jag tycker kan verka trolig. Mitt emot hålvägens början och alldeles intill sjökanten (Moreviken), finns nämligen ett antal långsträckta och parallellt belägna kullar med väl synliga fördjupningar emellan. Idag växer det höga och kraftiga granar på kullarna. Vad kan då de där små åsarna ha varit och hur bildades de?

   Någon bybo påstod en gång att kullarna skulle vara ett antal ryssgravar från katastrofåret 1719, alltså från den tid då Roslagen invaderades av ryske tsaren Peters stora sjöstridstrupper. Fast det finns inga belägg för att trakten kring Mora by skulle ha fått ovälkommet besök, så den idén kan man helt sonika avfärda.

Det kom illaluktande laster från Stockholm

Däremot fick jag mig berättat för ett antal år sedan av Uno Johansson i Mora och hans kusin Harry Johansson i Backebo, båda födda 1909 och båda numera bortgångna, om fördjupningarna mellan kullarna. Det var de påtagliga spåren efter de pråmar med dynga som under 1800-talet och i början av 1900-talet fraktades till Roslagen från Stockholm. Dyngan fördelades till de olika bygderna i trakten och så också till Mora.

   I storstaden rensade man gatorna från djurspillning och allsköns avfall, vilket sedan lastades i stora pråmar, som i sin tur sjöledes fraktade ut gödslet till behövande bönder runt kring Stockholm.

                Renhållningen av gatorna förbättrades med åren i huvudstaden.

   Djurhållningen var säkert ganska blygsam i Länna socken vid den tiden så den gödsel man själva producerade på gårdarna räckte inte på långa vägar till för att åstadkomma behövlig och välkommen spannmålsproduktion.

   Vid Morevikens innersta del  -  det som kallas Söderlandet  -  lastades alltså dyngan över på lämpliga foror, vilka bland annat kördes uppför backen längs hålvägen och tvärs över skogen till de stora åkrar som man idag kan se intill väg 276. Det blev givetvis många lass gödsel med dragare och körsven som på så sätt i grunden formade hålvägen.

        Ett rejält lass gödsel som kördes med hjälp av dubbla hästar och hjul på foran.

 

Snuskig hantering längre tillbaka

Det fanns inte på tiden före 1859 någon ordnad renhållning i Stockholm. Gatan var för de flesta stadsborna den naturliga avstjälpningsplatsen. Ingen skillnad gjordes på latrin eller hushållsavfall. Med hjälp av regnet hamnade givetvis det mesta  i vattendragen tyvärr, och det förekom dessutom frekvent att man tömde sitt avfall direkt i sjöar och kanaler.

         Att tömma nattkärlet var skäligen enkelt.

   Ett annat vanligt sätt att bli kvitt avfallet var att gräva en grop på gården och där placerade man ett flyttbart avträde ovanpå gropen. När fördjupningen så småningom hade fyllts så täcktes den över och avträdet flyttades till nästa lämpliga plats. Dessvärre spreds förstås innehållet i groparna med regnvattnet och bildade illaluktande pölar här och var. Vissa ställen kunde därför visa upp en rikhaltig och varierad flora till följd av det synnerligen rikliga gödslandet.

"Dynga är bondens rikedom"

I vissa städer tömdes avfallsgroparna och för den uppgiften anlitade man bönder för att samla upp innehållet i dem, liksom avfallet från gatorna. Det var ett relativt lindrigt sätt för myndigheterna att komma till rätta med de estetiska problemen. Framförallt lär sådan renhållning ha utförts inför kommande festligheter. Det hopsamlade fördes ut till åkrarna som gödsel. Man kan nog påstå att böndernas syn på avfallet var pragmatiskt: "Dynga är bondens rikedom" löd nämligen ett talesätt.

   I och med kolerans uppträdande i Sverige 1834 så förändrades synen på avfall och latrin dramatiskt. Från Göteborg, dit smittan hade förts med handelsfartyg, spreds farsoten ut över landet. I Sverige drabbades mer än 25 000 människor och ungefär hälften av dem dog dessvärre. Det kan nämnas att endast en person från Mora drabbades av koleran, men denne fick smittan i Stockholm, varför personen dog och begravdes där.

Sanitära reformer började skönjas

Först misstänkte man att det var avskrädeshögarnas dåliga lukt  -  för att inte säga stank  -  som spred "dödsängeln". Så småningom riktades misstankarna mot latrinen och renhållningen blev därmed inte längre bara en fråga om estetiska värden  -  det handlade faktiskt om liv eller död.

   Med tanke på den ringa uppmärksamhet man tidigare hade ägnat renhållningen så ansåg många, att de svenska städerna stod inför en sanitär katastrof. Avfall, i synnerhet latrin, kom att förknippas med sjukdomar och därför var hygienen var inte längre bara en privatsak. En persom som slarvade med hygienen var en potentiell bärare av dödsängelns hemskheter.

   Koleran skapade således under 1800-talet argument för sanitära reformer. År 1868 utfärdades en ordningsstadga för rikets städer. Bland annat fick svinmat, döda djur och sopor inte längre kastas i vattendrag eller på gator och torg. Ännu viktigare var att Stockholm år 1859 startade med kommunal renhållning.

 

 

Det glimmade i åkerjorden

En udda "biprodukt" av gödslingen med dynga från Stockholms gator har jag själv i min ägo  -  det är högst påtagliga minnen dessutom.

   Min framlidna svärmor Ellen Hermansson (född Eriksson 1919), kom från gården Landsboda i sydligaste delen av Länna socken. (Se också min byforskning från gården och byn som finns redovisad på denna hemsida.)

   På gården hade man dragit nytta av dynglassen från huvudstaden, vilka man hämtade vid kaj i trakten av Gregersboda. När gödningsämnena var utspridda kunde man då och då hitta mynt av olika valörer liggande i åkerjorden. Ellen började samla på dem så smått. Mynten hade förstås folk tappat på gatorna och de följde sedan med dyngan ut till landsbygden. En del av dyrgriparma dök nog upp vid plöjning och harvning. Eftersom det är mynt från exempelvis åren 1719, 1724 och 1749 så bör de ha hamnat i bondens fåror långt innan Ellen hittade dem. 

 

 

Fina mynt och många porslinsskärvor

Den lilla samlingen  -  ett tjugotal mynt  -  fick min hustru och jag som gåva av Ellen, en samling som också innehåller ett stort antal 5-kronors- och 2-kronorsmynt från olika äldre årtal (alltså inte jordfynd).

   Av mynten kan nämnas 1 öre kopparmynt 1719, vilket var värt drygt 100 kronor vid en värdering 1994, och 2 öre från 1876, som var värt cirka 175 kronor 1994. En liten minnesmedalj i brons från Stockholmsutställningen 1897 finns också bland fynden  -  Oskar II pryder åtsidan. De flesta av de gamla mynten är i god kondition.

   Men det var inte bara mynt som följde med i dyngan från Stockholm. Många här i trakten av Mora by har säkert hittat både glasbitar och porslinsskärvor på odlade marker, liksom också på sjöbottnen norr om Morabadet. Allt skräp som låg i rännstenen följde förstås med i pråmlasterna. Själv har jag i matjorden på vår tomt i Mora hittat dels ett gammalt smycke med infattade stenar, och dels en försilvrad uniformsknapp. Den senare kunde man konstatera kom från det osmanska riket i Turkiet med flera områden. Högst trolig handlar det om små minnen från ett dåtida Stockholms gator.

   

Metallknappen ovan hittade jag i min trädgård i Mora by 2009. Fyndet är förmodligen en uniformsknapp från det Osmanska riket, vilket hade dubbelörnen som sitt vapen. Knappen är 27 mm i diameter och tillverkad i försilvrad metall. På den ärgiga baksidan finns namnet WIEN instämplat. Troligen har knappen följt med i någon dyngpråm från Stockholm för länge sedan.

Roland Palmquist text