Släkt- & soldatforskning

och mycket om Roslagen

Skutskepparen Herman i Mora och hans "Vivan"

   

Herman Johansson var och förblir ett välkänt namn i Mora med omnejd - en skutskeppare som dessutom var mångsysslare. Näst hustrun Anna, född Fredriksson, på högra bilden, så var fatyget "Vivan" en av hans favoriter.

Fartygets historia

Slupen "Rosen N:r 2" byggdes år 1893 vid Rosäters by i ek och furu på klink av skeppsbyggmästaren Erik Andersson. Han synes ha behållit fartyget för egen räkning med Vätö som hemort. Den 27/12 1894 såldes "Rosen N:r 2" till kapten Mats Mattsson, Rosäter, vilken i sin tur den 29/4 1899 överlät henne till ett partsrederi i Väddö, där kaptenen Anders Gustaf Jansson, Söderfjäll, Arholma, var huvudredare och befälhavare. Från den 23/7 1902 var han ensamägare.

Den här bilden av "Vivan" är en oljemålning av Herman Johanssons äldste son, Harry Johansson, Bergshanra. Foto Roslagsmuseet, Norrtälje 2004. 

   Norrtälje Ångsåg (Johan Eriksson), Norrtälje, köpte fartyget den 19/1 1916, men sålde henne den 13/11 samma år till kaptenen Zefyrinus Jansson, Stärbsnäs. Han var huvudredare för ett partsrederi i Arholma (2/2).

   Kaptenen Wiktor Amandus Öhrlund, Löparö, Länna, blev den 22/5 1919 ny ägare till "Rosen N:r 2" och befälhavare ombord. Han sålde dock sitt fartyg den 14/9 1920 till slottspastorn Elis Bratt, Sofiahemmet, Stockholm, som ensam ägare.

   Fartget blev vid köpet omnamnat till "Vivan" och fick kaptenen Herman Eugen Johansson till befärhavare och Mora, Länna till hemort.

   Den 17/10 1924 anmälde redaren, att Vivan nu blivit utrustad med hjälpmaskin på 25 hkr. Befälhavaren blev ägare till "Vivan" genom köp den 30/10 1926. Han anmälde i skrivelse den 20/8 1937, att han låtit avrigga sin "Vivan", vilket således är motorfartyg. Ägare är alltjämt samme kapten H. E. Johansson.

   "Vivan" mäter 75 tons dw.

(Ovanstående är utdrag ur boken "Svenska seglare och motorseglare", en monografi av Sven Granlund, Claes Claesson, Gunnar Bergman och K. E. Hammarskär 1951.)

Skutan sjönk innan Herman blev ägare

Vad som inte nämndes i monografin ovan var, att "Rosen 2" faktiskt hade sjunkit i början av 1920-talet, men att prästen Elis Bratt hade bekostat bärgning. Det var ju också prästen som döpte om skutan till "Vivan".

   Slupen eller vedjakten  -  alltså en så kallad Roslagsskuta med längden 19 meter och försedd med gaffelrigg  -  låg fortfarande på slipen vid Spillersboda varv när Herman Johansson köpte henne. Sonen Harry har berättat att han fick vara med vid sjösättningen liksom när man seglade hem familjens nyförvärv till Moreviken. Fartyget var ståtligt och förde hela 135 kvadratmeter segel.

Vedfrakter till Stockholm

Med hjälp av matrosen Verner Edling från granngården i Mora fraktade Herman i huvudsak ved till Strandvägen i Stockholm under de första åren. Veden köptes upp på olika håll och avyttrades sedan till stockholmarna.

   Under åren 1925-1930 var Hermans andre son, Elof Hermansson, matros ombord och just året 1925 var det man försåg vedskutan med en tändkulemotor av märket Skandia.

Nedan en tungt lastad vedskuta på gång i Österviken nära Mora by.

Tändkulemotorn startade ny epok

När "Vivan" hade sjösatts med nya motorn installerad så kan man säga att en ny epok inleddes för Herman och "Vivan". Men skulle man hänga med i utvecklingen var man tvingad att möta de nya kraven, det var tidens gång. Huvudmasten fick dock sitta kvar på skutan för att man skulle kunna segla vid behov, men toppstången ("spiran") tog man ner.

                 

Motorn i Hermans skuta kom förstås från fabriken Pythagoras i Norrtälje.

 

Lastning och lossning var nog ett rätt slitsamt och tidsödande arbete, men Herman hade god hjälp av sina tre söner under olika perioder. Sönerna Elof och Karl (vilka hade samma födelseår  -  1912  -  Elof var född i början av januari och Karl i december) mönstrade ombord den 27 april står det noterat i en sparad anteckningsbok, fast årtalet är inte antecknat. Båda fick 50 kronor vardera i hyra per månad.

   När lasten var ombord och noggrant stuvad så gällde det att få god vind för att kunna segla till kajen vid Strandvägen i Stockholm. Det var dit skepparna från Länna fick ta sina välbehövliga vedlaster. När man seglade in var det ofta kö och skutorna låg i flera rader och väntade på köpare. Det mesta köptes av vedhandlare, men också lägenhets- och småhusinnehavare handlade av skepparna från Roslagen. De senare var ofta småaffärer men de gav mer vinstpengar i portmonnän för skepparna.

Hur kom det sig att Herman köpte sig en egen skuta?

Jo, han var ju född i en typisk sjöfartsbygd och tog som ung hyra på en av byns vedskutor. Efter några år frågade Hermans granne Jerkers-Johan om de inte borde bilda ett partnerrederi. De kunde ju köpa en jakt som hette "Emma", som var till salu. Karlarna skulle alltså äga hälften var i båten. Herman var tveksam, men de köpte klyvarskutan med gaffelrigg och som var cirka 17 meter lång. Sedan satte de igång att frakta vedlaster till Stockholm.

   Under julmånaden propsade Jerkers-Johan på att de skulle frakta ytterligare en last till Stockholm före julhelgen. Herman var dock tveksam för han menade att det var på tok för sent, vintern var ju på väg. Kompanjonen gav dock inte med sig och sa därför: "Ligg 'emma du med din 'alva."

Ett vådligt äventyr

Den 10 december seglade de iväg trots allt, men när de hade hunnit till Trälhavet utanför Åkersberga så började vattnet "skinna sig"  -  det började alltså bli isbildning och vinden mojnade. Karlarna hade inget annat att välja på än att kasta ankar och ligga kvar där för natten. På morgonen var det ingen vind alls och isen var tumstjock, vilket betydde att det var omöjligt att segla vidare.

   Hela vintern fick "Emma" ligga kvar i isen och för att få in veden till Strandvägen fick de lov att leja en stor pråm med ångmaskin som kunde föra lasten till Stockholm. Dessutom tvingades de att hyra in en man som kunde se till att pumpa skutan och bevaka att inget allvarligt skulle hända med deras båt.

   Det äventyret blev en stor förlustaffär för de två Moraborna och det innebar också att det var sista affärskontakten Herman Johansson hade med Jerkers-Johan.

Herman hade många järn i elden

På vintrarna, när det inte gick att segla, så köpte Herman avverkad skog som han sågade och högg för semare avsalu eller också arbetade han i skogen för bönder och andra skogsägare. Dessutom var han omtyckt och mycket talför auktionsropare, något som han verkade ha gillat att syssla med. Gårdsslaktare var han också. Han hade förresten under ett år en egen gris som han lyckades få riktigt tam. Han kunde gå med grisen i koppel längs byvägen. När han gick in i någon stuga för att få en pratstund så band han grisen  -  som hette "Putte"  -  precis som man gjorde med hundar. Fast den grisen ville inte den gode Herman slakta själv vilket är högst förståeligt.

   Herman Johansson, som var född 1886, dog hastigt hemma på sin tomt i januari 1963, medan hustrun Anna, född 1877 och alltså nio år äldre än sin make, levde till hon blev 94 år. Hon avled på Rosenlundsgården i Bergshamra i mars 1971.

Anna och Herman Johansson på deras bröllopsfoto.

I mer än 30 år skeppade Herman ved, byggnadsmaterial, massaved och mycket annat till många olika hamnar.

   Efter de slitsamma 30 åren sålde han slutligen sin "Vivan" under 1950-talet till skogsbolaget Mo & Domsjö. Företaget lät bygga om skutan vid Knupvarvet i Mora och båten blev då istället ett logementsfartyg. Det användes både som bostad och transportmedel för skogshuggana vid bolagets avverkningar, dels i skärgården och dels i Mälaren. Skeppare under den perioden var Hermans son Elof, som förresten bytte namn till Hermansson  -  folk med namnet Johansson fanns det ju tillräckligt många av ändå hemma i hans by.

   En skogvaktare från Spillersboda, Anton Pettersson, köpte "Vivan" i slutet av 1950-talet och använde henne som fritidsboställe. Sedan länge ligger skutan på havets botten vid Mörtviken, Väringsö, utanför Vettershaga. Vid lågvatten lär man kunna skönja vraket på hennes viloplats där på skeppskyrkogården.

Roland Palmquist text