Släkt- & soldatforskning

och mycket om Roslagen

Norrtäljeprästen som ville bötfälla festandet…

 

"PRÄSTERSKAPET ÄGNADE SIG GÄRNA åt riktigt svavelosande domedagspredikningar i äldre tider, främst för att skrämma församlingsborna till gudsfruktan och blind underkastelse”, skrev konstnären och författaren Gunnar Brusewitz i sin bok ”Historier från Roslagen”    en bok jag verkligen kan rekommendera.

Dessutom tillade han: ”Demonerna fanns ständigt inom nära räckhåll, beredda att rycka in och spela sina spratt – så snart ett lämpligt syndafall blev uppenbart.” Brännvinsdjävulen var ju en av dessa. ”Prästerna hade en enorm auktoritet, framför allt bland de enfaldiga och fattiga, alltså dem som inte kunde läsa bok och aldrig skulle våga ifrågasätta alla vidskepligheter och fördomar som tutades i dem.” Så långt Gunnar Brusewitz. Hans porträtt ser man här ovan.

En märklig historia

Fast det här ska handla om en berättelse som skrevs av en annan författare, nämligen Mila Hallman, som skrev sin bok för mer än 100 år sedan – alltså 1907. Hon föddes i Roslagsbro 1863 och gick bort 1934. Pseudonymen Tekla Winge använde hon ibland när hon skrev romaner. Kapitlet nedan är från en bok som har den udda titeln ”Urmakare och målare – Flickor och lösdrivare”. Jag har tillåtit mig att redigera och modernisera språket i kapitlet, som handlar om en Norrtäljepräst, främst för att det hela ska bli mer lättförståeligt. Ett antal bilder har jag egenmäktigt lagt till också. Jag inbillar mig dessutom, att inte särskilt många känner till fru Hallmans bok.

Kyrkoherde Lignelius och hans försök

Att leva över sina tillgångar är inget modernt påfund, men att försöka förvandla ett liv med flärd och nöjen till ett mer sparsamt leverne det var inte den allra lättaste uppgiften för myndigheterna. Det ska vi få exempel på här när kyrkoherde Lignelius i Norrtälje år 1766 försökte begränsa supandet drastiskt och sätta stopp för ungdomar-nas danskvällar. (Olof Lignelius var född 1715, prästvigd 1742, kyrkoherde 1759. Han dog den 26 oktober 1789. Min anm.)
   En kunglig förordning anlände till konsistoriet i Uppsala år 1766 och i den skrev man, att prästerna i stiftet allvarligt skulle uppmana sin församling, att i fortsättningen tillämpa ett enklare levnadssätt, eftersom man åt och drack alldeles för mycket och man klädde sig dessutom alltför dyrbart.
Detta överdrivna levnadssätt gällde också invånarna i det tämligen fattiga Norrtälje och det blev därför kyrkoherde Lignelius’ uppgift, att ta norrtäljeborna i Herrans tukt och förmaning, och det var ett uppdrag som han var livligt intresserad av. Med Guds hjälp och i kraft av det kungliga påbudet skulle han väl få riktig ordning på såväl det världsliga som det andliga i den lilla idylliska roslagsmetropolen. (Kykan ovan är alltså Norrtälje kyrka.)

Förslag på kommande

I början av november 1766 kungjordes från predikstolen, att det två söndagar senare skulle framläggas ett förslag om hur omvändelsen skulle ske. Under de fjorton dagarna fram till söndagen den 16 november fick sedan prästen möjlighet att noggrant skärskåda förordningen och dess innebörd, och att noga utarbeta ett konkret förbättringsförslag i tio punkter.
 Innan förslaget presenterades hann        kyrkoherden från predikstolen hålla ett  ”bewekeligt tal”, där han med lämpor ville  få  församlingsborna att ta emot den goda  idén –  nämligen att instifta en sparsamhetsförening.  Men inte nog med det,  för att  inskärpa  betydelsen ville han också ha  medlemmarnas  namnunderskrifter på en  förbindelse att de  verkligen skulle följa  förordningen.
   Ryktet om den i allmänhetens ögon helt    befängda idén hade gått, varför det var  ovanligt gott om folk i kyrkan den aktuella  söndagen, när den myndige kyrkoherden  skulle presentera sina tio punkter.

 

Flera viktiga punkter

De fyra första punkterna handlade om bröllopsfester och de punkterna intresserade ju alla och envar. Bröllop var ju äkta glädjehögtider, som alltid samlade mycket folk, eftersom man gärna ville förgylla sin vardagsgråa tillvaro när tillfälle bjöds. En sådan familjefest skulle i fortsättningen inte få hålla på i mer än en enda dag, men värden skulle trots allt fortfarande få bjuda in så många gäster han ville. Dagen efter själva bröllopet skulle man få bjuda dem som hade passat upp under festen  men  skulle någon gäst återkomma andra dagen, så skulle denne få böta tre daler silvermynt och värden skulle få böta lika mycket. Meningen med förslaget var tydlig. Det skulle alltså ligga i värdens eget intresse, att gästerna inte skulle dyka upp igen. Kyrkoherden tyckte nog själv att det var en slug konstruktion.

Smakar det så kostar det

Tre daler silvermynt var utan tvekan en hel del pengar, även mätt med dagens värdemätare. En hastig titt på myntsystemet, vid den tid då kung Fredrik I regerade, visar att det var en smula komplicerat. Vanligen räknade man i daler kopparmynt, men genom att daler silvermynt stod i fast relation till daler kopparmynt som 1 till 3, så kunde omvandling relativt lätt ske till kopparmynt avseende mynt på vilka angavs ”silvermynt” som valuta. En daler motsvarade också 32 öre, varför tre daler silvermynt, som böterna skulle vara, följaktligen blev 96 öre. På den tiden tjänade en dräng ungefär två daler silvermynt i veckan och han fick betala 5 daler silver för ett lamm och för en kanna brännvin (2,6 liter) fick han betala 8 daler och 16 öre kopparmynt. Med andra ord var det dryga böter man skulle tvingas betala.

           

Tidsbegränsning ... också!

Andra punkten i prästens program fastställde hur många supar var och en skulle få ta på ett bröllop, inte fler än tre, nämligen. För varje gäst som ville ha ”kvarten” skulle det bli en daler i plikt och för den gästfrie värden samma summa.

   När folket i kyrkan sedan fick höra den tredje punkten, började man av allt att döma tycka att det gick för långt. Den punkten bestämde nämligen hur länge festen skulle få pågå. Om bröllopet började klockan tolv på dagen, så skulle festen vara slut vid tolv på natten. Började man senare så fick man ändå inte hålla på längre än till tre på morgonen, för då skulle det vara tyst i bröllopsgården. Två daler blankt silver skulle man annars få böta.

 

Hur var det nu med öl och vin?

Konstigt nog sades ingenting om öl och vin i kyrkoherdens stadgar, för visst vet vi att dessa drycker flödade också i Norrtälje vid den tiden. Det finns nämligen noterat att exempelvis de båda förmögna och myndiga herrarna, borgmästare Engellau och rådman Billborg hade rejäla vinförråd i sina källare.

   När det gällde maten på bröllop så skulle högst fem rätter få serveras. Det var en sträng regel men som enligt förslaget skulle kunna kringgås genom att två sorters soppa kunde räknas som en rätt, precis som att två sorters stek skulle räknas för en. Alltså skulle man kunna få ihop sju rätter, men inte fler för då blev det fyra daler silver i bot. Men vad skulle väl det bli för bröllop med bara sju rätter på bordet?

   Ny tyckte folket i kyrkan att man hade hört så mycket dumt i prästens förslag, att man började kika på varandra och skaka på huvudena. Skulle man nu inte ens få äta som man ville på sina egna kalas? Vad angick väl den saken prästen och Kunglig Majestät? Alla visste väl dessutom vad kyrkoherden själv tyckte om en fet stek och ett gott glas vin därtill! Brukade prästen förresten vara den som pallrade sig hem vid tolvslaget från ett bröllop? Nej, det här var då helt på tok. Faktiskt reste sig en och annan församlingsmedlem och gick ut ur kyrkan.

Kyrkorådet skolkade

Var fanns förresten kyrkorådet denna söndag? De herrarna var tydligen varnade av den tidigare pålysningen så de hade stannat hemma. Prästen fortsatte dock oförtrutet att redogöra för sina tio punkter och en del nyfikna stannade förstås kvar för att höra vad deras oftast så förståndige kyrkoherde mer hade att förmana dem om.

   Jo, nu var det också så, menade prästen, att ingen skulle få ta mer än tre supar brännvin om dagen. ”Jo det vore just skönt det”, tänkte fiskaren Bure. ”Man skulle nog önska vördig kyrkherrn ut på sjön i hundväder, frusen och hungrig. Undras mig om han då så noga räknade suparna efter ett par dygns arbete med strömmingen?” Gubben tillhörde fiskarfamiljen Bure, som vid den tiden bodde i Norrtälje och som har ättlingar som än i dag bedriver det hedervärda yrket i Roslagen.

   Ett par andra gubbar småskrattade och plirade på varandra, så befängt tyckte de förslaget var. Tre supar om dagen bara? det var ju som att spotta i vågen!

Hafva supit mera än ordentligen

Punkten nummer sex i det prästerliga förslaget var något svårtolkad. ”Den som klarligen kan ses mera hafva supit än ordentligen, men ej kan begripas under fylleri, böte 1 daler silfvermynt.”

   Gubbarna i församlingen började genast tänka efter vad de borde tåla av det kära brännvinet, för att det ändå skulle stanna vid det ”ordentliga”. Gamle skeppare Sjöström kände sig ändå lugn och säker, nog skulle det för hans del till mer än tre supar för att silvermynten inte i onödan skulle vandra från hans skinnpung till den statliga kassan. Värre var det väl då för de unga pojkarna, som inte tålde så värst mycket och som skulle riskera att bli utpekade i staden om de blev bötfällda. Det kunde faktiskt kosta dem flickornas gunst.

   Nästa punkt tyckte en del att det fanns ett visst förstånd i, särskilt då de hantverkare som kanske hade bråkiga gesäller och lärpojkar. Här föreslog nämligen kyrkoherde Lignelius, att ingen under 15 år, vid vilket tillfälle det än vara månde, skulle få ge eller ta mer än en sup om dagen. Vitet skulle annars vara en daler silver både för givaren och för tagaren.

   Ifall dessa odygdspåsar inte vågade sno sig undan och gå till lönnkrogarna, eftersom krögarna knappast skulle våga ge pojkarna så mycket brännvin i framtiden, så skulle det kanske gå lättare att hålla dem i styr? Det vore ju en nåd att stilla bedja om, tyckte hantverkarna. De yngsta tonåringarna längst bak i kyrkan grinade dock illa åt detta urbota förslag. En ynklig sup om dagen var ju verkligen inget att berusa sig på.

Man får inte ligga kvar på krogen

”Den som ligger kvar på krogen över natten för fylleri bötar förutom laga bot även 3 daler silvermynt”, fortsatte prästen när han hade kommit till den nionde punkten. En del av gubbarna bleknade medan deras lagvigda såg angenämt överraskade ut. Kanske skulle det nu gå att få hem sin gubbe på kvällarna? Han hade ju inte alls råd att plikta så ofta som det annars kunde finnas risk för.

   De ungdomar som hade haft tålamod nog att sitta kvar i bänkarna och lyssna på prästen fram till den tionde och sista punkten, fick nu något att fundera på, medan de äldre inte verkade bry sig.

   ”Inga dansstugor får hädanefter hållas, vid vite av 6 daler för den som är värd eller husrum håller och 2 daler silver för den som dem bevistar”, mässade prästen. Hade nu deras kyrkoherde blivit helt konfys? undrade ungdomarna. Skulle de inte ens få träffas och dansa några timmar? Det var ju ständigt strängt arbete och något att förnöja sig med måste man väl ändå få ha? Grymhet från prästens sida, det var vad det var. Aldrig i livet kunde väl detta få gå igenom?


   

Den återstod av kyrkobesökare som hade stannat till slutet drog nu en gemensam suck av lättnad, när kyrkoherden äntligen tystnade. Efter en stund återtog dock prästen ordet och frågade de närvarande, om de nu var villiga att skriva under de tio punkterna och enas om att bli måttliga i sina jordiska åthävor på det sätt som hans tio punkter föreskrev. Ingen såg ut att vara villig att svara ett entydigt ja, även om de flesta satt kvar en stund och skruvade på sig. Men så reste man på sig en efter en och plötsligt fick alla bråttom att komma ut ur kyrkan. Ingen ville stanna! Kyrkoherde Lignelius såg genast att det inte var mer att göra denna dag och tillkännagav att programmet skulle framläggas för underskrift på adventssöndagen och så stod han ensam kvar i den ödsliga kyrkan.

Skulle man förkasta förslaget?

Historien förmäler inte ifall stadsborna sins emellan pratade om prästens förslag, och ifall man kom överens om att förkasta det. Kanske var det så, att var och en för sig gjorde det klart att förslaget var ogenomförbart, men då adventssöndagens högmässa kom, så stannade de makthavande och många, många andra hemma helt vackert. Det var ett bra sätt, tyckte man, att slippa stöta sig med kyrkoherden och att undvika att konfronteras med det långtgående förslaget. Det passiva motståndet retade upp prästen, som genom magistratens försorg lät inkalla hela församlingen till den andra adventssöndagen och på så sätt fick folket snällt lov att infinna sig.
   Hela menigheten tillfrågades nu ”efter mantalslängden” av kyrkoherde Lignelius, om de ville godkänna och skriva under de tio punkter, som han hade skisserat för alla och envar.

"De svarade rent av nej!"

Den uppstudsiga församlingen hade dock helt klart för sig, att den inte alls ville veta av sparsamhetsprogrammet, och därför, skrev protokollföraren i det officiella protokollet: ”De svarade rent av nej!”
   Prästen Lignelius förmanade och bad, talade milda ord och stränga och påpekade på olika sätt, att förslaget ju var till församlingens egen fördel. Men det enda han fick ut av den saken var, att han vann en och annan som lovade, att sedan de först hört sig för hos grannförsamlingarna hur man där tänkte behandla brevet från konsistoriet i Uppsala, så skulle prästens förslag avhandlas på stadens rådhus.
   Bedrövad begav sig Lignelius hem till sitt middagsbord för att trösta sig. Det var minsann inte alltid så roligt att vara herde för denna envisa fårahjord. Det var otacksamma människor! Dessutom behövde dessa norrtäljebor en inskränkning i sin törst efter rusande drycker, det visste han nog.

   Notarien Pehr Anstrin, som var den som förde protokollet, kände kanske folket i Norrtälje bättre än vad kyrkoherden gjorde. Redan innan den andra adventssöndagen var han alldeles säker på hur det skulle gå med detta försök att reformera rospiggarna. I protokollet skrev han nämligen profetiskt: ”… tycktes winna så litet behag, at man nog säkert theraf tyckte sig kunna förespå en widrig utgång”.


   Frågan togs också upp och diskuterades på rådhuset och resultatet från dessa överläggningar lät Anstrin oss veta när han skrev: ”Saken blef sedan aldeles qväfd på thet stället tit han blev föreskuten.” Så den gången kom kyrkoherden ingen vart med sina församlingsbor.

* * *

Men Olof Lignelius var en man som kunde vara lika envis som det folk, vars själasörjare han var. Förlorar jag på ett håll, så ska jag vinna på ett annat, tänkte han. Därför satte han igång att bearbeta de styrande i staden för att råda bot för dem som drev lönnkrogar.
   Om han så måste låta rådmännen och de förnämligare bland borgarna bjuda sina gäster så många glas de ville och göra sina gästabud så långvariga som helst, så verkade det som om han i alla fall hade lyckats få dem att förstå, att lönnkrogarna var ett fördärv och en skamfläck för staden.
   Men till och med då måste prästen ha haft ett drygt arbete, eftersom frågan om lönnkrogarna kom upp först efter flera år efter det att han hade kommit med sitt förslag om sparsamhet. Det var nämligen på den kyrkostämma, som under ordförandeskap av Olof Lignelius, hölls den 25 oktober 1778, sparsamhets-förordningen hade ju kommit från Uppsala redan 1766. Frågan hade varit uppe tidigare och man hade också bestämt straff för syndarna. Men nu blev kyrkorådets medlemmar eniga om, att straffsatserna för olovligt utskänkande av starka drycker borde skärpas  utöver vad som i lagen stadgades  och som inte var tillräckligt strängt för den dryckeslystna befolkningen.
   Det nya strafftillägget var ganska drastiskt, men det var kanske det enda sättet att få bukt på dem, som utnyttjade folkets begär efter starkvaror.
Första gången slapp lönnkrögaren undan lätt nog: Han eller hon fick nämligen sitta i stocken en söndag, men det brydde sig nog en durkdriven syndare inte så mycket om.


   Avslöjades han eller hon en andra gång med samma olagliga hantering så gick det värre. Förutom två söndagars stockstraff efter varandra så uteslöts personen ifråga ”ifrån allt hederligt folcks umgänge på Bröllop, Barnsöl, wid begrafningar och andra sammankomster”. Det var ju påkostande nog för den som gärna ville vara med där det vankades något gott.
   Men det kunde ju finnas en eller annan som inte avskräcktes ens av detta straff och för dem hade man något i beredskap som var ännu värre: Om den brottslige var borgare i staden och yrkesidkare, så skulle han eller hon mista både sitt borgarskap och rätten att utöva sitt yrke.

   Dessutom skulle personen ifråga sitta som ett spektakel på torget ”att skämmas – med en tom Butelj i högra handen och ett tomt brännvinsglas i den vänstra”. Personen skulle knappast väcka något medlidande. Troligen skulle det i åskådarhopen finnas mer än en, som med saknad mindes de supar man tillhandlat sig av brottslingen, men det skulle säkert höras fler glåpord än artigheter. ”Otack är världens lön.” När det äntligen skulle bli kväll, skulle den bestraffade stiga upp från sin tron för en dag och förföljd av en skrikande och skrattande folkskara skulle missdådaren drivas ut ur staden för att aldrig mer få återkomma.

* * *

Roland Palmquist text