Släkt- & soldatforskning

och mycket om Roslagen

”Mors lilla Olle” från Roslags Bro

JAG PRESENTERAR HÄR en äkta skröna Men först vill jag göra ett påstående som har oemotsäglig sanningshalt, nämligen att trots tv-ålderns alla fantasifulla och tekniskt avancerade barnprogram, så torde varenda unge i riket, som i någon mån har börjat tillämpa det talade ordet (eller kanske ännu hellre det sjungna), kunna texten till ”Mors lilla Olle”. 

   När Alice Tegnér skrev texten och musiken till den barnvisan, så var det nog främst för att roa sonen Torsten, som sedermera blev Sveriges idrottsorakel och Nationalkrönikör under signaturen ”T.T.” i sitt välkända och vällästa Idrottsbladet. Men det är klart − den saken känner förstås många till.

   Vad de flesta däremot inte vet är, att Alice Tegnér fick sitt uppslag till intrigen i visan från en autentisk händelse som hade timat i Roslagen långt tidigare. Troligen fick visdikterskan sig historien berättad av någon släkting eller kanske en bekant med anknytning till den uppländska kustens allra mest undanskymda och allra fattigaste skogstrakter. Det var nämligen i Roslags Bro strax norr om Norrtälje, som den i visan beskrivna händelsen inträffade.  Närmare bestämt var det i den lilla och ganska trista byn Gryta och året torde ha varit 1808.

   Skillingtrycken tjänade en gång på sätt och vis samma syfte som denna visa att beskriva en verklig och ofta tragisk historia men alltid förbleknade berättelserna och visorna och man  lyckades oftast glömma bort dem. Möjligen kan man göra ett undantag för visan som beskriver det som hände med Elvira Madigan och löjtnanten Sparre.

   Men visan om mors lilla Olle förbleknar inte, även om ungarna som sjunger den knappast har sett en livs levande björn, mycket mindre skulle ha plockat ett riktigt blåbär i sina lätt räknade dagar.

   För att få ordning på sina visrader, för att uppnå en viss bestämd rytm och för att kunna rimma texten efter konstens alla regler så tvingades fru Tegnér att göra visst avkall på sanningshalten i det äventyr hon hade bestämt sig för att hon skulle beskriva. Därmed kom hon att göra händelsen betydligt mer guldkantad än den i verkligheten var.

   Den konstnärliga friheten har ju tack och lov varje diktare, men i det här fallet får man nog säga att beskrivningen av det verkliga händelseförloppet (på diplomatspråk) skulle kunna sägas vara en ovarsamt behandlad sanning, eller en sanning med väldigt låg sanningshalt.

   Visan återges därför i det följande radvis och med den oförfalskade versionen refererad i direkt anknytning till respektive versrad och som kommentar till det just sagda (sjungna). På så sätt får läsaren god överblick över de verkliga händelseförloppets gradvisa utveckling.

Alltså:

”Mors lilla Olle i skogen gick”
Pojken hette inte alls Olle utan Efraim (Lindkvist, möjligen Lindgren) och han var visserligen bara nio år gammal, men liten var han då rakt inte. Trots sin ringa ålder var han redan 170 centimeter lång och ganska grovt, men krokigt vuxen, vilket han hade efter sin ryske far, som hastigt hade träffat Efraims blivande moder i Stockholm cirka tio år tidigare.

   Modern hade nämligen under en period alldeles i slutet av 1700-talet tjänat piga hos en ryttmästarfamilj på Östermalm i Stockholm, och då hade hon i staden råkat träffa den ryske hästkarlen och atleten, som hade uppträtt inför publik i ett ambulerande gycklarsällskap. Ryssen hade sedan lika snabbt försvunnit hem till Ryssland igen och bort ur hennes liv. Den stackars ogifta kvinnan hade fått lov att bege sig hem till Roslagen igen för att föda sitt av släkten högst ovälkomna gossebarn.

”Rosor på kinden och solsken i blick”
Här är beskrivningen av pojkens yttre företräden ytterst långt ifrån det verkliga förhållandet. Hade ungen rosor på sina glåmigt bleka kindknotor, så var det nog i så fall feberns blommor han ofrivilligt bar omkring. Hela familjen Lindkvist en typisk vad man på den tiden vanvördigt kallade ”tattarfamilj”  med hästhandel som främsta näringsfång. Pojken var nämligen lungsiktig och Efraim och hans moder turades om att tillbringa större delen av dagarna i den rankiga utdragssoffan, placerad i det skumma lilla köket i stugan. Där bodde också pojkens enbente morfar, liksom styv-mormodern och fyra halvvuxna styv-morbröder som trängdes och slog dank där dagarna i ända.

   Oset från den öppna härden och den unkna röken från alla vuxna familjemedlemmars sura sjöskumspipor gjorde väl knappast luften så väl lämpad för tuberkulosankomna lungor, får man förmoda. Solskenet i blicken fick man nog dessutom spana efter. De små, nästan svarta och lömskt stirrande korpgluggarna hade han ärvt efter sin far, kosacken. Men lindkvistarna var själva svarta i synen, vilket till yttermera visso underströks av det tunna, stripiga och blåsvarta håret, vilket kanske var det som främst kännetecknade familjens gemensamhetsdrag.

”Läpparna små utav bär äro blå”
Ett annat utmärkande drag för en medlem i släkten Lindkvist var den tjocka, utskjutande och kan man kanske påstå ”flaxiga” underläppen ... Så några små läppar var det definitivt inte frågan om. Över måttan stor är nog ett mer adekvat uttryck för den groteska underläpp, som även den valpige Efraim hade ärvt från sin allt annat än vackra moders sida.

   Vad beträffar bären så var det absolut inte blåbär, som den unge pojken motvilligt hade försökt samla ihop i sin ”korg”. Tidpunkten var nämligen början av juli månad och blåbären var troligen fortfarande grönkartiga. Däremot fanns det tidigt mogna hjortron på ett par sumpiga myrar i närheten av det lindrigt rena hemmet. Styv-morbröderna hade nämligen motat ut sin oäkta styvsysterson, som de av allt att döma gillade att illvilligt trakassera på olika sätt, för att plocka just övermogna hjortron. Det var nämligen en ingrediens som väl lämpade sig för snabbjäsning i den hembyggda destillationsapparaten som ständigt stod tillreds i den tidigare vitmenade öppna köksspisen.

   Korgen var förresten en liten, illa tilltygad ställning av vidjor, över vilken man hade spänt blåsan från en stor, men fullt lagligt slaktad gris.

”Bara jag slapp att så ensam här gå”
Sanningen att säga, så var den häcklade pojkbytingen utomordentligt tillfreds med att få vara ifred en stund och därmed slippa styvmormoderns gnatande och de elaka styvmorbrödernas eviga pikar, till exempel: ”kosackunge, ryssj-v-l” och andra ännu grövre invektiv, allt med anspelning på moderns civilstånd vid pojkens födelseögonblick.

   Den smått indolente pojkvaskern hade gärna velat fortsätta att långsamt larva omkring för sig själv, där i de torrbrända skogsbrynen, om det inte hade varit för den omgång kokstryk han hade utlovats, ifall han inte i rimlig tid vore tillbaka med sin eftertraktade fångst av smått vämjeligt luktande övermogna, grågula, nästan rinnande bärslamsorna.

”Brummeli-brum, ja vem lufsar där”
Något försynt litet brummande var det definitivt inte frågan om. Det var däremot ett skräckinjagande rytande från det monster som kom rusande i fyrsprång, jagande den förföriska doften från de jästa bären, vilka troligen hade startat en luktsensationsmässig kemisk process i den urinblåsa i vilken de låg skvalpande. Den stanken hade en oemotståndlig inverkan på varelsen.

   Björnskrället hade troligen befunnit sig kilometervis ifrån platsen när pojkstackarn hade startat sitt saktmodiga återtåg mot det lindkvistska rucklet i byn Gryta. Luktstråket torde ha sträckt sig ända bort emot Kvilunda, eftersom vinden låg så.

”Buskarna knaka, en hund visst det är”
Om det bara hade varit så väl, att det endast knakat lite försiktigt bland buskarna, men i verkligheten hördes ett öronbedövande brakande och smällande, vilket kunde ha fått tankarna att föras till en alltför tidigt kommande hösttromb.

   Senare gjorda inspektioner av det risiga skogsområdet sades övertyga vana skogskarlar om, att det måste ha varit Belsebub själv som hade farit fram med sina hornbeprydda hästar i sin storvagn genom dungarna. Visdikterskans ”hund” hade inte ens den smådumme pojken associerat det oförklarliga oväsendet och dess upphovskälla till.

   Ungen hade dessutom aldrig ens sett en björn på bild, även om han hade sett stortjuren på Koberga i aktion, liksom också större, tjuvskjutna älgtjurar, vilka han på nära håll kunnat se sina morbroder råslakta hemma i köket. Men det han nu varsnade var något helt annat. När han vettskrämd vände sig om och såg vad som närmade sig, så visste han därför inte riktigt vad han skulle tro, men ”hund” hade inte föresvävat honom  inte en sekund.

”Lurvig är pälsen, men Olle blir glad”
Raggig, stripig, kladdig och tufsig kunde nog ha varit bättre alternativa ordval än ”lurvig”, när det gällde att beskriva ytbeklädnaden på det vidunder Lindkvist-pojken plötsligt blev varse. Dessutom kunde han se en blåaktig, lång tunga hänga slafsande ur gapet, inramad av de brunbetsade huggtänderna. Det var en tunga som mest liknade morfaderns smått mögliga och flottfläckiga begravningsslips.

   Dreglet och fradgan, som hade producerats i käften på björnen under galoppens ökning, forsade dessutom som smärre rännilar av flytgödsel ur det vidöppna gapet. Det obehagliga slaskandet fulländade bilden av en verkligt mardrömslik uppenbarelse för den oförstående glytten.

   Att därutöver påstå att Efraim blev glad, var en överdrift som heter duga. Han blev däremot så förtvivlat rädd, att morgonens intagna kornmjölsgröt med surlingon snabbt lämnade den utmärglade kroppen på ett sätt, som kunde ha använts för att illustrera en tredimensionell stereosändning i färg.

”Se en kamrat, det var bra, se god dag”
Att den nioårige pojkvaskern, när han såg varelsen i den raggiga pälsen, skulle ha betraktat den som en kamrat, får nog betraktas som en oerhört haltande jämförelse. Kräket var nu så nära, att ungstackarn kunde känna stanken från den vidöppna käften.

   Ett grönt stinkfly skulle ha blivit än grönare av avund, om det hade fått möjlighet att sniffa i sig den minsta lilla pust av den förskräckligt skämda utandningsluften. Något hövligt ”god dag” var det heller inte frågan om, utan fast mer en hackigt framstammad och mycket frågande kötted, betecknande för den vokabulär som var rådande i pojkkrakens närmiljö.

”Klappar så björnen med händer små”
När björnskrället ivrigt lutade sig över snorvalpen för att komma åt den skvimpande sörjan i den illaluktande pytsen, så satte förstås pojkrackarn instinktivt upp nävarna för att skydda sig. Att det förhållandet har översatts i visan som ”klappa” får betraktas som en nog så konstnärlig omtolkning.

   Sedan var det detta med ”händer små”. Efraims dasslock till nävar torde ha rönt ett visst avundsjukt intresse från en sådan personlighet som den jättestore och fordom professionellt verksamme karaftkarlen ”Roslagsbjörn”, ifall den mannen hade fått slänga ett getöga på de rödfnasiga greppverktyg, som den unge kosackättlingen hade begåvats med.

”Räcker fram korgen, se här smaka på”
Pojken slängde darrande korgblåsan mot det frustande och flåsande odjuret utan att säga ett ord, däremot tänkte han: ”Vräk i dig, bara du låter mig vara ifred ditt förb ...”

”Nalle han slukar mest allt vad där är”
Här har poeten verkligen träffat huvudet på spiken, för med betoning på ”allt”, så förstår man att bärslamsor, urinblåsa och träställning åkte ner i det hungriga gapet. Den hemmagjorda drinken smakade mycket bra, tyckte tydligen björnen, som dock inte var belevad nog att spotta ut cocktailpinnarna.

”Hör du, jag tror att du tycker om bär”
”Det här var det allra värsta jag har sett”, tänkte Efraim, om man nu återger hans tankar i tryckbar version. ”Stormonstret vräkte ju i sig alltihop i ett enda nafs”, tänkte han vidare. Först därefter började det sakta gå upp för honom, i hans långsamt arbetande hjärna, att djuret knappast skulle låta sig nöja med den lilla, ynkliga munsbiten. Och vad skulle väl då följa?

   Hans knän hade nu börjat skälva, för även om han var nog så trögtänkt, så fungerade hans instinkter på ett naturligt sätt. Det var björnfrossan som hade slagit till.

”Mor fick nu se dem, gav till ett skri”
Skräckbjörnens överfall skedde vid en åkerkant inte långt från familjens tidigare troligen rödfärgade eller trätjärabestrukna stuga. Pojkens moder

hade genom ett stort skotthål i det otvättade fönstret skymtat sitt sorgebarn vid skogsbrynet och därför hasat sig ut på den oskurade förstutrappan.

   Hennes syn var förmodligen lika klen som hennes förstånd, så hon kunde inte klart urskilja vad grabbhalvan lekte med där borta, och det skri hon enligt visraden hade utstött var helt enkelt en grovkornig uppmaning om, att han omgående skulle pallra sig hem med de förväntade ingredienserna till en rejäl eftermiddagsomgång hemkört.

”Björnen sprang bort, nu är leken förbi”                                                   

Just som björnuslingen skulle lappa till den i lortiga pojken, för att i ett slag förbereda en rejäl varmrätt efter aptitretaren, kom moderns hemska, gälla och för varje öra outhärdligt nasala oljud att eka över den nerskräpade nejden.

   Den hotfulla och kraftiga ramen liksom hakade upp sig i luften just när rovdjuret nåddes av det djuriska vrålet och i stället vände björnen tvärt och löpte hastigt i väg. Bort från den omänskliga varelse, som kunde avge ett oljud, som fick björnens svettigt slätslickade fäll att förvandlas till det som Gunde Svahn brukar kalla ”ståpäls”, och det som vi vanliga kallar gåshud eller tuppskinn. Att leken var förbi gick så småningom upp för den stackars menlöse, men han tycktes inte ha haft några invändningar mot detta faktum.

”Mor, varför skrämde du undan min vän?”
Ordet ”mor” hade nog pojken aldrig tagit i sin mun. Det mest vänliga och familjära tilltalsordet var nog ”morsan”, men oftast var det ”käring” och andra lite mer grovt tillyxade adresseringar han brukade använda.

   Frågan i den här versraden får nog tillskrivas den konstnärliga utsmyckning dikten kräver, därför att en liknande frågeställning föresvävade inte den halvt ihjälskrämde och vid det laget ordentligt nersölade pojklymmeln. Däremot hade han i den stunden redan insett, att den bortrövade och uppslukade bärfångsten skulle innebära för honom de mest kvalfyllda repressalier på lindkvistmanér i det ostädade köket inne i stugan.

”Mor lilla, bed honom komma igen!”
Denna fromma önskan skulle nog pojkslyngeln inte ha framställt ens som tänkbart alternativ till den smärtsamma avbasning, som han nu kunde förvänta sig av sina pennalistiska styvmorbröder. Aldrig ville han väl se ett sådant skogens monster igen! Men visan måste sannolikt ha en rimmad, lycklig och plausibel slutrad, därför att någon annan vettig förklaring finns det knappast.

*  *  *

Ovanstående utförliga och på sitt sätt högst kritiska analys, av en av våra mest spridda svenska dikter, kan lämpligen avslutas med ett par teorier om utgången av det vådliga äventyr som skildrats. Det är antaganden som definitivt inte behöver vara helt avlägsna från det verklighetsanknutna i den extraordinära händelse som dikterskan utmålar.

   Vi vet helt säkert att fru Tegnér var en beläst och språkkunnig kvinna, och att hon till en början troligen kan ha haft för avsikt, att ge visan ett helt annat slut än vad den ändå slutligen kom att få.

   Att äventyret ändade lyckligt var ju mer en slump än ett normalt och realistiskt förlopp. ”Naturen ger och naturen tar”, säger man ju. Det är närmast själva titeln på visan som ger teorierna sin näring.

   Titeln ”Mors lilla Olle” skulle ju faktiskt ha kunnat sakna ett komma, vilket skulle ha gett en helt annan betoning på ordet “Mors” och då följaktligen tolkats som ett avskedstagande, vilket i sin tur ändå borde tyda på att dikterskan hade haft i tankarna att björnen till sist skulle ha avgått med segern.

   En annan, och förmodligen än mer med realism förbunden teori är, att titelns första ord skulle vara rent latin. Var och en, som i likhet med fru Tegnér, är det ringaste beläst, vet ju i så fall vad ordet ”mors” betyder ...

Roland Palmquist text