Släkt- & soldatforskning

och mycket om Roslagen

Härstammar Moras inbyggare från herulerna?

OM MAN SLÅR UPP ORDET HERULER i ett modernt uppslagsverk får man läsa, att det handlar om en handfull germanska stammar med oklart samband och ursprung. Det var av allt att döma en lösligt sammanhållen folkgrupp, som under de första århundradena i vår tideräkning befann sig på plundringståg på Balkan, i Gallien och i Spanien. Men vad har då herulerna med inbyggarna i Mora by i Länna socken att göra? Det är den saken jag ska försöka förklara.

I en handskriven uppsats från 1832 skriver den 25-årige filosofie studeranden Frans Theodor Noréus vid Uppsala universitet bland annat följande om sin resa i Roslagen:

»Mora – Wägen togs till Mora by, hvarifrån öfverfarten är till Wäringsö. Folket här tycktes nästan vara af Tartariskt ursprung; den bruna hyn, de bruna skarpa ögonen och det svarta knållriga håret gaf dem ett obehagligt utseende. Rågen stod här ännu i blomma (6 Julii!). Här vid Mora by lärer fordom Länna kyrka varit ämnad sin plats, men blifvit flyttad genom, som det tyckes, någon intrig, som laggt en saga i vidskepelsens mun. --- Folket är vidskepligt. Talar illa; skjuter väl och nyttjar lod.«

   Vi gör så ett raskt språng till en annan skrift, nämligen en från Kungl. Vetenskapsakademien och som handlar om mänsklighetens mångfald och som utgavs 1997. »Vi och dom« heter den och i den har författaren Fredrik Sjöberg bland annat skrivit ett kapitel med rubriken »Herulerna på Listerlandet«.

   (Listerlandet är ju den halvö, tidigare ö, sydöst om Sölvesborg och som utgör Listers härad. Området avgränsas i söder och öster av Hanöbukten och i väster av Sölvesborgsviken. Tidigare utgjorde dess norra avskärmning av sundet, därefter sjön Vesan.)

Så här skriver Fredrik Sjöberg:

”En granne till mig berättade en återgiven skröna (eller sanning) från Kyrkhults socken i västra Blekinges obygder, en historia som handlar om drängar, tattare, romer och landstrykare, men också om ett säreget folkslag som bodde på »cykelavstånd söderut« på Listerlandet.
   Den populationen uppfattades som ett väsensskilt folk – »en samling svartmuskiga, lömska och lågsinnade gangstertyper, som höll sig för sig själva och som sades härstamma från flydda tiders sjörövare och skeppsbrutna«.
   Deras dansbanor lär ha varit rent livsfarliga för utsocknes. Fast deras flickor ska ha varit ovanligt vackra med »korpsvart hår och ögon som björnbär«, så pojkarna i grannbygden cyklade dit i alla fall, men bara för att bli jagade från platsen med hugg och slag från knogjärn och cykelkedjor.
   Där på Listerlandet fanns så sent som på 1930-talet människor som inte utan en viss stolthet påstod sig vara ättlingar till ett folkslag som hette heruler.”

Någonting hade hänt för länge, länge sedan – under folkvandringstiden – en grupp människor hade satt sig i rörelse och dragit mot norr. Enligt Jordanes (en historiker av gotisk släkt) hade de fördrivits från sina hem av danerna innan de deltog i folkvandringarna på kontinenten.

   En bysantinsk historieskrivare Prokopius har berättat, att många av de heruler som överlevde en svår strid med langobarderna år 510 i Centraleuropa, vandrade »till den bebodda världens ände«.

   De bosatte sig då i ett land som på den tiden var känt under namnet Thule, vilket i dag kan identifieras som Skandinavien. Thule och Ultima Thule, »yttersta Thule«, är begrepp inom grekisk och romersk mytologi och som användes för att beteckna ett landområde längst i norr eller väst. I dag antas det vanligen åsyfta Norge, men många alternativa tolkningar har förekommit under historien.

Alla heruler tog sig dock inte till Sverige, utan en grupp, möjligen merparten, stannade i Illyrien i trakterna av det som i dag är Belgrad. Men år 545 råkade de illyriska herulerna slå ihjäl sin kung under ett dryckeslag, men eftersom man var noga med arvföljden så skickade man folk till Thule för att hämta hem en ny härskare av kunglig börd.

   När man kom till Thule fann man, berättar Prokopius vidare, att det fanns många heruler med kungligt blod i ådrorna. Dessvärre blev den utvalde sjuk och dog redan i Danmark på hemfärden. Man fick därför lov att återvända och man utvalde då en man som hette Datius och med viken det gick bättre.

* * *

Den unge uppsalastudentens beskrivning av invånarna i byn Mora i början av den här redogörelsen, stämmer ju väl överens med den beskrivning vi får av inbyggarna på Listerlandet. Det skulle faktiskt kunna röra sig om folk av samma ursprung.

   Under epoken folkvandringstid 400- och 500-talen e. Kr. vet vi att det bodde folk i Görla strax söder om nuvarande Norrtälje. Det vore väl därför inte alltför märkligt om ett antal heruler vid samma tid skulle ha slagit ner sina bopålar i det som i dag är byn Mora?

   Platsen är relativt väl skyddad tack vare läget vid en på den tiden god segelled och med storskogen som värn bakom ryggen. Det borde alltså ha varit ett gott läge för en bosättning. Den skogen vilken kan ha gett oss namnet Mora bör ha sträckt sig ända bort till Norrtäljeviken, eller åtminstone till trakten av Lönsvik.

Roland Palmquist text