Släkt- & soldatforskning

och mycket om Roslagen

                        Johan Henrik Hästesko

                                           


ANJALAFÖEBUNDET  VAR  EN sammanslutning av officerare som mitt under brinnande krig 1788-1790 med Ryssland gjorde en skrivelse, ”Liikalanoten”, till den ryska kejsarinnan Katarina den Stora, vilket naturligtvis dömdes som landsförräderi av kung Gustav III (nedan).

Den första krigssommaren led svenskarna nederlag vid Svensksund den 24 augusti. Året därpå fortgick kriget. Ännu ett slag, det andra vid Svensksund, utkämpades den 9 juli 1790, med svensk seger – äntligen. Anjala. Det ordet kom att bli farligt. Det skulle med åren särskilt omnämnas om en släktmedlem varit Anjalaman eller inte. 

   Redan i slutet av juli månad hade en mot Gustav III kraftigt opponerande överste, Johan Henrik Hästesko, född i Savolaks och från Åbo läns regemente, varit en av tre officerare som direkt till kungen hade uttryckt sitt missnöje med kriget och begärt att ständerna skulle sammankallas eller fred slutas. Dagen därpå hade överste Hästesko också uppmanat sina officerskolleger att förklara för soldaterna hur omöjligt det vore att fortsätta kriget. Hans agerande kunde kallas myteri, om man så ville.

   Etthundratretton officerare i den svenska hären stod bakom det uppror som fick sitt namn efter gården Anjala vid Kymmene älvs västra strand i Nylands län i Finland. Där skrev officerarna den 12 augusti 1788 under en deklaration, ett papper som kunde benämnas fredsmanifest. I princip var det en markering mot kungen, en protest från adeln som visade hur starkt den var emot kungens krig, igångsatt utan riksdagens tillstånd.

   Kongl. Maj:ts och Riksens Ständers fastställda regeringsform daterad Stockholm den 21 augusti 1772: § 48. Ej må konunger krig och örlog göra utan riksens ständers ja och samtycke.

   Finska officerare, däribland Johan Henrik Hästesko, hade skickat en skrivelse från Liikala till Rysslands kejsarinna Katarina tre dagar innan Anjalaförbundsakten skrevs. I Liikalanoten erbjöds Ryssland fred förutsatt att Finland återställdes till sitt omfång före 1743, då Ryssland hade erövrat landet. I princip skulle det innebära ett skiljande av Finland från Sverige.

  Dagar av oro och skräck för Gustav III – skulle han få behålla sin personliga och kungliga frihet? Riskerade han att fängslas? Avsättas? Gjorde han klokast i att abdikera? Intetdera. Han måste nu utöva det yttersta av sin erkänt goda strategiska förmåga. Trots alla förvecklingar med Anjalaförbundsakten satt Sveriges konung kvar på sin tron.

   Men kravet från Anjalaundertecknarna på en ny riksdag tillmötesgicks trots att bara tre år gått sedan den föregående. Ständerna fick den 10 december kallelse till riksmöte i Stockholm i januari 1789. Kriget pågick alltjämt. I Frankrike hade den tid kommit då folket skulle vända sig mot kungahus och aristokratsvälde med allt större kraft.

   Den expressive översten Johan Henrik Hästesko blev den som folket kastade sin nationella vrede över, trots att han knappast var den främste av de ledande, om än en pådrivande man. Det sades att hans språk mot konungen varit så ohöviskt att det räknades honom till nackdel. Han togs till fånga den 7 januari 1789, fördes till Stockholm och satt där i fängelse när riksdagen inleddes.

   Anjalamännen dömdes till döden, men med ett undantag benådades alla till olika straff, såsom det som ett grymt öde betraktade att skickas till den svenska besittningen ön Saint-Barthelémy i Västindien eller sitta på Malmöhus slott under relativt hyggliga omständigheter.

   En av dem fick ingen nåd. Den 8 september 1790 halhöggs, ännu inte femtioårig, Johan Henrik Hästesko på Ladugårdslands torg (nuvarande Östermalmtorg) i Stockholm, den ende vars dödsdom för Anjalahändelsen verkställdes. Ytterligare tre likaledes dödsdömda officerare fördes till samma avrättningsplats för att halshuggas efter överste Hästesko.

 * * *

Hertiginnan av Södermanland, alltså Hedvig Elisabet Charlotta av Holstein-Gottorp, skrev att ”vid avrättningen var uteslutande populasen närvarande; bland åskådarna fanns där ej en enda bättre människa med undantag av riksrådet Beck-Friis, vilket också ådragit honom allt hederligt folks avsky”.

   Klockan åtta på morgonen skulle avrättningen ske. På hustaken runt om torget hade många åskådare placerat sig och i fönstren i husen mot torget hade hyrts ut för fem riksdaler stycket.

   Johan Henrik Hästesko gick rakryggad men svårt försvagad av fängelsevistelsen till schavotten utan att visa minsta fruktan, berättades det. De som såg överste Hästeskos avrättning var djupt tagna av hans hjältemodiga hållning i sista stund. Avrättningen gick snabbt. Liket lades i en svart poliskista och grävdes utan ceremonier ned på kyrkogården intill torget.

* * *

De tre som skulle halshuggas därefter fick på plats veta att de benådats av kungen.


En av dem som följde överste Hästesko till Ladugårdslands torg var en man som även tidigare engagerat hade åsett avrättningar och offentliga bestraffningar. Han såg helt nära hur Hästesko miste livet – mannen hette Jacob Johan Anckarström (bilden här intill).

 

Roland Palmquist text

 

Källor:
http://runeberg.org/nfaa/0785.html