Släkt- & soldatforskning

och mycket om Roslagen

”Spelet” – musikens betydelse i krig

"SPELET" VAR REGEMENTETS musikkår. I den karolinska armén var instrumenten livsviktiga när det gällde att samordna krigsinsatsen. Att leva som menig soldat i den karolinska hären på 1700-talet innebar att man inordnade sig i ett detaljerat musikaliskt schema. Det gällde alltså att lära sig och verkligen höra alla signaler.

Från det att reveljen smattrade och väckte huttrande soldater i tält eller under bar himmel, tills taptot blåste av aktiviteterna på kvällen, så styrdes och vägleddes alla militära aktiviteter av musikaliska signaler.

   Musiken följde manskapet under rekryteringen och de eviga övningarna inför resan till stridsområdet. Den utmärkte de olika regementena och landskapen, samtidigt som den sammanförde och förenade den olikartade arméns brokiga skara av indelta bondesoldater.

   Det var kring trummorna och flöjterna man firade segrarna – men också genomförde sina reträtter. Musiken gjorde dessutom straffen mer kännbara genom sitt dova markerande av en högre kunglig rättvisa vid spöstraff, gatlopp, hals-huggning och stegling.

   I strid betydde instrumenten ofta skillnaden mellan seger och nederlag, trots att musikerna inte hade några vapen att försvara sig med, utan stod där i stridslarmet med pipa eller trumma och spelade timme efter timme.

   Musiken utgjorde en kommunikationscentral under bataljerna, samtidigt som den blev en symbol för den samlade stridsviljan och därmed själva orsaken till varför man slogs; det vill säga för nationen eller hemhörigheten.

   Musikinstrumenten i karolinerhären bestod i infanteriet av trummor och pipor samt stora trummor, framförda på vagnar, som ackompanjerade artilleriets kanoner; i kavalleriet bestod de av trummor och trumpeter.

 

                                       

Piporna var ett slags flöjter med höga toner, som hördes på långt håll. Under det stora nordiska kriget (1700–1721) införde man undan för undan det så kallade harmoniska spelet som bestod av en slags oboer kallade hautboe. Det harmoniska spelet innebar att man kunde spela melodin i stämmor.

   Varje kompani om 120-150 man hade fyra musiker, vilket gjorde att ett regemente bestod av cirka fyrtio musiker. Totalt sett betyder det att karoliner-hären innehöll mellan tvåhundra och fyrahundra musiker när man drog i fält.

   Vid anfall marscherade infanteriets musiker både framför och mitt i hären, medan kavallerimusikerna red på flanken och därifrån gav signaler för slag-ordningen.

   Musikernas uniformer var färgglada och rikt utstyrda, och borde därmed ha gjort dem till lättfångade mål, men avståndet gjorde att vapnens träffsäkerhet var låg. 1800-talets instruktionsmanualer antyder att musikerna backade undan och fattade posto i bakgrunden, när det drog ihop sig till närstrid.

                                  * * *

Spelet var inte roterat, dvs. soldaterna/musikerna sattes inte upp via rotebönderna på samma sätt som för som soldaterna, utan de rekryterades på motsvarande sätt som underofficerarna (via indelning) och tilldelades som dem ett boställe. Spelets boställen drogs i många fall in efter det stora nordiska kriget. Regementscheferna fick rätt att utarrendera boställena och den överskottsränta, som arrendet inbringade, användas för spelets under-håll.År 1775 bestämde Kungl. Maj: t att varje kompani fick lov att använda en rotelön till en pipare, men inga musikanter fick "stå i nummer". År 1805 anslogs dock två rotenummer på varje kompani till spelet. 

   Trumslagarna fick enligt 1756-års beklädnadsstat beklädningshjälp från kronan till ett värde motsvarande en soldats rock, väst, byxor och hatt. Övriga persedlar skulle de betala själva.

    Jämfört med soldaternas uniformer var som nämnts spelets uniform betydligt mer dekorerad. År 1774 var uniformsrocken försedd med en stor mängd vita smalare och bredare beläggningssnören på skörtet, ficklocken och ärmarnas yttersidor. Enligt reglementet fick dessutom varken trumslagare eller pipare ha mustascher.

   Inför Gustaf III: s ryska krig 1788 fanns exempelvis vid Södermanlands regemente tolv klarinetter, två oboer, två valthorn, två trumpeter med banderoller, två basuner, en charlin (klockspel) med 14 klockor, skruvnyckel samt klubba, en klubba till bastrumman, två trianglar med slänglar, två bäcken (cymbaler), 16 mässingstrummor och åtta fältpipor (liten tvärflöjt med sju hål).

Roland Palmquist text