Släkt- & soldatforskning

och mycket om Roslagen

De indelta soldaterna i byn Mörtebo

i Ockelbo socken, Gävleborgs län.

HÄR FÖRKLARAS NÅGRA av de krigssituationer som många av soldaterna från Ockelbo deltog i. Somliga av karlarna kom aldrig tillbaka till hembygden och vissa familjer fick aldrig riktigt veta vad som hade hänt i främmande land.

 

 

Stora nordiska kriget 1700-1721

 

Det var friherren och militären Carl Gustaf Armfeldt, 1666-1736, som deltog som officer i stora nordiska kriget 1700-1721. I augusti 1718 ledde han delar av den svenska armén i en offensiv från Duved över Jämtlandsfjällen mot Trondheim, samtidigt som kung Karl XII själv anförde ett angrepp mot de södra delarna av Norge.

     Armfeldts försök att med sin styrka, med bl.a. stora delar av Hälsinge regemente, inta Trondheim misslyckades. Armfeldt erhöll underrättelse om Karl XII:s död och beslöt sig att gå tillbaka in i Sverige. Kåren tågade i nordostlig riktning över Öjfjället och delvis Sylfjället till Handöl vid Ånnsjön som var den närmaste byn på svenskt område.
     Under denna marsch som genomfördes under den första dagarna på nyåret 1719 drabbades kåren av en hård snöstorm och mycket sträng kyla. Många soldater dog på fjället och väldigt många drog på sig köldskador. Cirka 865 av 1200 hälsingar gick förlorade på fjället (eller fick så stora köldskador att de fick begära avsked).
    Det är en av de största förluster genom naturkatastrof som någonsin har inträffat i svensk krigshistoria. (Armfeldt
blev general och överbefälhavare i Finland.)

 

 

Hattarnas ryska krig 1741- 1743

Kriget utbröt 1741Sverige under hattarna (och fransk diplomatisk påtryckning) förklarade krig mot Ryssland    

     En svensk armé under general Charles Emil Lewenhaupt skulle återerövra de territorier som förlorats till Ryssland i ”Stora nordiska kriget” (bland annat Karelen och Estland). Kriget misslyckades eftersom svenskarna förberett sig dåligt. Armén och flottan var nämligen numerärt svaga, knappt utrustade och dåligt övade.    

     Vid freden i Åbo 1743 avträdde Sverige ytterligare en landremsa av Finland till Ryssland (delar av Kymmenegårds och Savolax län), alltså ytterligare ett steg ner från Sveriges forna status som stormakt. Sverige fick nu en gräns som var svårare att försvara mot öster, vilket skulle visa sig bli ödesdigert 65 år senare.     

     Lewenhaupt avrättades genom halshuggning två år senare på grund av grava försumligheter under kriget.

     Ryssarna förfogade under kriget över minst 35 000 man under befälhavaren Peter von Lacy, men hur stora deras förluster blev är okänt. Sverige hade en cirka hälften så stor styrka – 18 000 man – av vilka man förlorade 7 000 i döda, sårade eller tillfångatagna.

 

 

Europeiska sjuårskriget 1757-1762

Sveriges deltagande i det Europeiska sjuårskriget brukar kallas det Pommerska kriget. Det är också känt som "Potatiskriget", eftersom många svenska soldater lärde sig att uppskatta potatis under detta krig.

     Den 13 september 1757 gick svenska trupper från Pommern in på preussiskt område. Sverige var alltså angripare, men Preussen stod som segrare efter freden i Hamburg den 22 maj 1762, då hade det varit stillestånd sedan den 7 april 1762 i Ribnitz.

     Svensk regent var Adolf Fredrik och i Preussen regerade Fredrik II. Målet för svenskarna var att återta de delar av Pommern som hade förlorats till Brandenburg och Preussen 1720 resp. 1679. Slag stod vid Tarnow 1758, Fehrbellin 1758 och Neu Kahlen 1762. Svenska armén förlorade ”några tusen döda” under kriget.

 

Gustav III: s ryska krig 1788-1790

Gustav III: s ryska krig, även kallat "svensk-ryska kriget 1788-90", utspelades 1788-90 efter det att Sveriges kung Gustav III anfallit Ryssland, i hopp om att återta till Ryssland förlorat område samt att hejda den ryska inblandningen i Sveriges inre angelägenheter.     

     Kriget slutade oavgjort, bland annat på grund av myteri av vissa höga svenska officerare, det så kallade Anjalaförbundet    

     Det är okänt hur stora styrkor Katarina den stora av Ryssland förfogade över och hur stora förlusterna blev. Kung Gustav III hade tillgång till 32 000 man till en början, av vilka de flesta var finnar. I noteringarna från tiden står, att de svenska förlusterna var 6 000 döda soldater och 50 000 döda totalt. Det var alltså ett mycket högt pris för ett krig, som inte gav något direkt resultat.

 

Finska kriget 1808-1809

Finska kriget kallades också ”1808–09 års krig” och utkämpades de åren mellan Sverige och Ryssland. Ryssland stöddes av Frankrike och dess talrika bundsförvanter (bland andra Danmark) och Sverige stöddes av Storbritannien.    

     Kriget utkämpades som ett led i sin tids världskrig, Napoleonkrigen, efter att tsarAlexander I av Ryssland och kejsar Napoleon slutit fred1807. Uppgörelsen förpliktade Alexander I att angripa Sverige ifall landet inte bröt sina förbindelser med Storbritannien. Orsakerna till Gustav IV Adolfs val att inte ansluta till den fransk/ryska alliansen var nog hans personliga hat mot Napoleon och hans orealistiska tro på att Sveriges kunde försvara sig mot stormakterna. De ryska trupperna hade betydande krigserfarenhet, vilket de svenska trupperna saknade efter närmare 20 ganska fredliga år. Sveriges situation försvårades ytterligare av den låga stridsmoralen bland svenska officerare.    

     Kriget fick stora konsekvenser för Sverige. Kung Gustav IV Adolf avsattes och landsförvisades den 13 maj 1809.      

     Vid  freden i Fredrikshamn den 17 september 1809 avträdde svenskarna Finland och Åland till Ryssland och blev Storfurstendömet Finland. Flera svenska officerare skulle ha dömts till döden om inte ryska påtryckningar och en allmän amnesti kommit emellan.     

     Ryssland förfogade i slutet av kriget ca 50 000 man och deras förluster torde ha varit minst 5 500 soldater. Sveriges totala styrka hade bestått av ca 13 000 finska och ca 8 000 svenska soldater. De svenska förlusterna blev minst 2 400 man, av vilka hälften torde ha hört till Hälsinge regemente.

Detta ingår i hemsidan http://www.paroll.dinstudio.se

 

"Björneborgarnas marsch", målning av Albert Edelfelt.

Söner av ett folk, som blött

På Narvas hed, på Polens sand, på Leipzigs slätter, Lützens kullar,
Än har Finlands kraft ej dött,
Än kan med oväns blod ett fält här färgas rött!
Text Av Johan Ludvig Runeberg.

Ill.: Alf Lannerbäck.

Större delen av Armfeldts karoliner blev liggande på de norska fjällen vid årsskiftet 1718-1719. Många soldater ur Ovansjö kompani frös ihjäl. Regementspastorn Erik Erici Isaei, född 1688,  sade sig aldrig kunna förgäta, hur det smakade att i grymmaste urväder leka jul på norska fjällen.

Soldat ur Hälsinge regemente med uniform från 1700-talet.

Ovansjö kyrka i Kungsgården var samlingsplats för soldaterna i den södra delen av upptagnings-området.
Vid Högbo kyrka, ca 5 km norr om Sandviken, samlades soldaterna från den bygden.
Ockelbo nya kyrka - den gamla brann ner 1904 - där soldaterna från Ockelbo och Åmot samlades inför mönstringar och övning.
2